Kap. XVIII.
Polis.
Gator och rännstenar. — Kyrkogårdarne betesmarker. — Svin och smuts. — Renhållning. — Gatulysning. — Dricksvatten. — Salupolis. — Fattigvård. — Oordningar och slagsmål. — Polisen får eget forum. — De äldste öfverståthållarne. — Poliskammaren och polismästarne. — Daldansen, Fersens mord, oroligheterna 1838 och 1848. — Gåsmarsch. — Missdådare, galgar och bilor. — Jacob Guntlack. — Lasse-Maja. — Breitfeldt. — Lagerstråles mord. — Kopparmatte och kåken. — Spanska fiolen, stocken och skampallen. — Fängelser. — Rosenkammaren och Hvita hästen. — Gevaldiger, korfvar och paltar. — Passväsendet.
Någon poliskammare fans icke i Stockholms äldre tider, och i de äldsta fans väl ej någon polis alls, någon som tillräckligt kraftigt höll reda på den offentliga säkerheten, bevarade sundheten, motarbetade tiggeriet, tog vård om de fattiga, tyglade sjelfsvåldet och gaf trygghet åt den fredlige och laglydige medborgaren.
Lagar och förordningar saknades icke, men de inverkade sannolikt icke mycket på allmänheten och tillämpades ej alltid af myndigheterna. Staden hade visserligen ett råd, och vi hafva redan i det föregående nämnt något om detta, hvilket egde både dömande och verkställande myndighet samt plägade utfärda ordningsstadgar, som lästes upp från rådstugans burspråk; men ordningen var likväl af klenaste art.
Dråp förekommo ej sällan på öppen gatan midt på dagen, och nattliga oordningar slöto ofta med blodiga slagsmål och manspillan. Om säkerheten till lif och lem ej var synnerligt stor, var säkerheten till egendom väl ej mycket större. Huru det stod till med sundheten hafva vi i ett föregående kapitel omtalat.
Gatorna voro i äldsta tider icke stenlagda, och det antages, att stenläggning på stadsgator icke kommit åtminstone i allmännare bruk här i norden förr än omkring 1500. I stenläggningens första skede tyckas hafva funnits två rännstenar, en vid hvardera husraden, men sedan lade man rännstenen midt i gatan, till dess man åter antog det första systemet. Ända in till för icke länge sedan kunde man
