finna gränder, der rännstenen gick midt i gatan. När två-rännstenssystemet användes, intogs gatans midt af mycket stora stenar, de s. k. borgmästarstenarne, sådan som man ännu i vår tid kan finna på en och annan aflägsen gata i Stockholm. I kongl. maj:ts förnyade byggnings-ordning för Stockholm af 1763, föreskrefs att gata, som å nyo anlägges bör vara 24 alnar bred, men tvärgata eller gränd 20 och minst 16 alnar. Nylagd gata skulle hafva rännsten å båda sidor. Redan då föreskrefs, att då någon stor reparation skedde på hus, som hafva trappsteg åt gatan, borde Byggningskollegium tillhålla husegarne att flytta trappstegen inom husmuren.
Trottoarer äro, såsom redan anfördt, i Stockholm icke äldre än från slutet af 1840-talet. De vordo en nödvändighet, när rörelsen på gatorna och det ständigt tilltagande antalet af åkdon hotade fotgängarnes säkerhet. I äldre tider var samfärdseln icke så liflig, och åkdonen följde vanligtvis ej tätare efter hvarandra än att de som till fots gingo gatan fram hunno godt maka åt sig.
På 1600-talet synes öfverheten hafva mer än förut nitälskat för en ordentlig stenläggning af gatorna. År 1649 utkom ett kungligt »placat» om »gatuläggiande i Stockholm och orenlighets af Gatur och Tompter afförande». I detta heter det, att som Stockholm hade dels mycket ojemna och illa lagda gator, dels inga ännu gjorda, så förordnades och befaldes, att hvar och en som tomt eger antingen i staden eller förstäderne och Ladugårdslandet skulle innan Michaelis året derpå förfärdiga och reparera nya, goda och lika lagda jemna gator. Öfverståthållaren och magistraten skulle beställa vissa gatuläggare till viss taxa, och hvarje husegare skulle låta föra bort sopor och orenlighet från sin tomt till någon aflägsen ort. Fattades folk, skulle stadens dertill förordnade tjenare göra det mot betalning.
Flera dylika förordningar följde på denna, men gatornas stenläggning i gamla Stockholm fortfor att vara föga tillfredsställande.
Likadant var förhållandet med dessa gators snygghet. Huru skulle det väl se ut på dem, när hvar och en stadsbo ansåg sig kunna vräka på gatan alla möjliga orenligheter samt i allmänhet allt skräp som man ville göra sig af med. Och det låg der icke blott några timmar, ej ens blott några dagar, utan många veckor och månader; det låg qvar ända till dess det sköljdes bort af regnet, i fall regnet rådde på det, eller till dess en eldsvåda förstörde gatans storartade smuts- och skräphögar på samma gång som de kringliggande husen.
Polisen, d. v. s. magistraten eller kanske till och med högsta öfverheten, förmådde ingenting mot gamla inrotade vanor och tänkte
