tillfällen mycket farligt är». Men ännu i Carl den tolftes tid ströfvade sådana djur omkring på gatorna, till och med i den inre staden.[1] Man kan nog föreställa sig, huru det skulle taga sig ut, att finna svin rotande i rännstenen vid Vesterlånggatan och svinstior på gårdarne eller i portgångarna vid denna gata och den inre stadens öfriga gator och gränder.
Mot slutet af 1600-talet gjordes kraftigare ansträngningar för att få gatorna snygga, och då uppträdde kungl. maj:t sjelf och förordnade, att det då inrättade Rasp- och Spinnehusets folk skulle brukas att två gånger i veckan eller oftare, när det behöfves bortföra all orenlighet från gator, torg och brunnar.
År 1722 förelades ej blott husegarne, utan också hyresmännen att åtminstone en gång i veckan låta sopa gator och gränder. Senare, 1768, skulle sopningen åter ske två gånger i veckan. År 1774 öfverläts renhållningen i staden och på Riddarholmen på tio år till en entreprenör, och denna anordning förnyades flera gånger. På malmarne voro dock invånarne sjelfva länge ansvariga för gaturenhållningen. Entreprenadsystemet öfvergafs och upptogs åter då och då. Den senaste enskilda entreprenören var direktören G. Bång, en under förra hälften af vårt århundrade i Stockholm mycket bekant person, hvilken flera gånger förnyade sitt kontrakt med Drätselkommissionen.
Afträdesrenhållningen utgjorde särskildt bekymmer för polismyndigheterna och tyckes ofta hafva varit i sådant skick, att den jemte svinstiorna på gårdarne utgjorde anledning att frukta för pesten. År 1792 anförtroddes denna del af renhållningen till en särskild entreprenör, hvars namn var Carl Roth Ericsson. Ända in i senare årtionden bortfördes orenligheten från husens afträden, hvilka i den inre staden vanligtvis voro på vindarne, på det sätt att tunnan hängdes under en stång, som bars öfver skuldrorna af två s. k. renhållningshjon, mest qvinnor och alla från korrektionsinrättningen. Denna transport började på eftermiddagarne och fortsattes till långt fram på förmiddagarne. Storartade upplag funnos vid Kornhamn, i Stadsgården, vid Packartorget med flera ställen och lastades der på pråmar, som sedan i all maklighet släpades öfver Saltsjöns och Mälarens ytor.
Lika bristfällig som gatuläggningen och renhållningen var också gatulysningen i gamla Stockholm. Man kan tänka sig en mörk höstafton i regn och smuts i de äldsta tiderna på stadens usla gator. Den välloflige borgaren kommer från ett besök hos en sjuk vän i
- ↑ Magistratens förbud att hafva svin på gatorna gående i staden eller på Malmarne, den 6 Oktober 1699.
