Skomakarebrinken. Han går icke ut om aftnarne, så vida det icke är något högtidligare gille eller en vän, som behöfver hans hjelp eller annan tvingande omständighet. Nu letar han sig fram i becksvarta mörkret, följer Helga Lekamagillets vägg vid Skomakaregatan och hinner fram till Stora torget utan andra äfventyr än att han två eller tre gånger sjunkit ned i en djup dypöl, ett par gånger slagit omkull sig på en stor afträdeshög och skrämt samt skrämts af en stor sugga som somnat in i en af pölarne. På Skomakaregatan tyckes han hafva varit den ende nattlige vandraren, men på Stortorget, just vid foten af Kåken, kom en lustig skara, några adliga junkrar, med dragna svärd. De hade druckit tappert på sjelfva slottet och skulle nu bulta sig in på någon vinkällare, hvarför de letade sig ned åt Vesterlånggatan och stucko med svärden åt alla sidor för att tränga genom mörkret.
Borgaren hade redan på långt håll hört deras skrål, men trott sig hinna ned i Kåkbrinken, innan de stojande sällarne föllo öfver honom, ty att de skulle öfverfalla honom var lika klart, som natten var mörk. Han hann icke ned. Junkrarne stötte på honom. En af dem rände svärdet genom någon del af hans kropp. Det var sannolikt i våda, ty i mörkret såg man ej hvar en stöt kunde träffa, och var det med afsigt, var väl ej heller det något urbota brott. Borgaren skrek förskräckligt. Junkrarne hotade att skära halsen af den tjutande hunden. De sparkade omkull honom och läto honom ligga och blöda, under det de skrattande och hojtande drogo vidare. Om borgaren kom hem till sitt eller icke den natten är svårt att veta. Det kunde ju hända, att en annan vandrare, en som icke stack med svärd och haft den sällsynta lyckan att ej öfverfallas af några junkrar eller några in- eller utländska legoknektar, hjelpte den stackars sårade. Det kan ju vara möjligt, att borgarens hustru, en modig qvinna, vågade sig ut med sin hornlykta för att söka mannen och fann honom död på gatan. Det kan också hafva inträffat, att den modiga qvinnan sjelf råkade ut för några öfverlastade sällar som kränkte henne på det skändligaste, hvarefter de sjelfva kommo i gräl och stucko i hjäl hvarandra. Derom bekymrade sig icke stadens fredliga invånare, som hade stängt in sig så väl, att icke ens en ljusstråle, i fall något ljus fans der inne, kunde bryta sig fram genom de väl tillskrufvade fönsterluckorna eller den tjocka, jernbeslagna portdörren. Om ett och annat mord begicks på gatan, det kunde icke röra dem som sofvo eller vakade i de väl tillbommade husen.
Hvad skulle myndigheterna göra? Stundom förbjödo de stadens invånare att gå ut efter en viss timme om aftonen, men det
