delar af Stockholm skulle gå till 20,000 pund sterling eller 245,000 rdr banko. Med anledning af detta anbud anmodade öfverståthållar-embetet samtliga kyrkoherdar i Stockholm att utlysa sockenstämmor af hus- och tomtegare för att välja deputerade som skulle öfverlägga och besluta i saken. Bland de deputerade som utsågos, i December 1824, voro »professoren, kommendören och riddaren», d:r Jacob Berzelius, stadsmajoren och riddaren Johan Westin, garfvaren och kaptenen Johan Jacobsson Westin, brukspatronen Samuel Owen samt hofjägmästaren och riddaren Israel Ström. Dessa deputerade tyckas dock icke haft sitt första sammanträde förr än den 22 Februari 1825, då ett utskott tillsattes att börja förberedande underhandlingar med gaskompaniets ombud. Ordförande i utskottet var excellensen, grefve Carl De Geer. De förberedande underhandlingarna ledde dock icke till gasens införande här den gången, och ehuru gaslysning redan förut användts af enskilda, såsom bryggaren Schmidt vid Oxtorgsgatan, färgaren Hiesleiter vid Mäster Samuels gränd m. fl. samt i k. stallet och å Stora barnhuset var det först tjugufem år derefter som sockenstämmonämden, den 9 Oktober 1850, beslöt, att en förbättrad gatulysning i Stockholm skulle verkställas genom gas i löpande rör. Den 5 Juli 1852 afslöts den af nämden valda gatulysnings-administrationen med det då bildade gaslysnings-aktiebolaget kontrakt på 30 år, räknadt från början af första lysningsåret. Bland dem som undertecknade kontraktet å gasbolagets vägnar voro L. J. Hierta och J. Bolinder, å administrationens Frans Schartau, Johan Michaelsson, m. fl. kända personer, och administrationens underskrifter voro kontrasignerade af F. T. Lindstrand, då en ung jurist, nu Sveriges-Norges sändebud i Italien.
Med stort intresse gingo stockholmarne under åren 1852 och 1853 och sågo på de utfyllningar i Clara sjö, hvilka gjordes utan- för Clara Bergsgränd för grunden till gasverket, och de undrade mycket, huru den nya belysningen skulle komma att taga sig ut. En fransk ingeniör, Jules Danré, var den som på bolagets uppdrag uppförde gasverket. I början af 1854 lyste gasen fullständigt på gatorna i Stockholms centralförsamlingar, och flertalet af invånarne stodo slagna af häpnad öfver det starka skenet, hvilket lyste så blått i jemförelse med oljelyktornas.
Så hade Stockholm sträfvat igenom de olika skedena af mer eller mindre mörker, under århundraden famlat sig fram utan all gatulysning, sedan nödtorfteligen vägledt sig vid det svaga skenet från »kattögonen», derefter känt sig stolt öfver de argandska lyktorna och gick nu i gaslysningens klara ljus, hvilket naturligtvis ansågs som det högsta, till hvilket man kunde komma.
