Fastlagsris
Till det Täcka Könet,
I som swäfwen liksom tiden
Wildt i yppighet och pragt,
I, som lust och nöjen spriden,
Och oss karlar, trots wår magt
I behagens bojor smiden!
Läggen band
På mun och tand,
Gören med er hand
Gagn åt Swealand.
Ett dygdigt barn plär snart af riset blifwa skrämdt
Jag will er enda ro och syssla ej skall wara
Att hwarje förmiddag för spegeln sitta jemt
Och slösa bort en tid, som I bordt flitigt spara.
Så äta utan smak en mat, som pigan skämt
Och sen i präktig wagn på thévisiter fara,
Och spela Vira sen, och tadla folk på skämt,
Och under oskulds larf utbreda lömskt en snara:
Åt sådant Herrskap är mitt Fastlagsris bestämdt.
Byggen dygdens fallna kyrka
Der wårt Kön kan Ert få dyrka
För det I ej wiljen styrka
Dem som prakt och wällust yrka.
Den Flicka, som ej will bli dygdig och wis och goda förmaningar lyda
Hon skall nu få smaka mitt Fastelagsris, och dermed sin toilett pryda,
Och den som för lappri har tycke och smak, för utrikes granlåt och nipper,
För baler, kalaser, marknader och brak, ej heller min aga hon slipper,
Som med sine ögnokast wisar sig fal för sprättar och sjelfkära narrar,
Och gerna sig roar i fåfänga tal, hon wisst för min aga nu darrar.
Men Flickor som ömma wår bortskämda tid, och wilja dess oseder rätta,
De skola för risbadstun blifwa i frid, samt läxa för systrarna sätta,
Jag ger den ock frihet att bruka mitt ris på alla som aga förtjenar,
Men tarfwas det icke, så ware dem pris, som bättras af lexor allena.
I stället för riset, dem bättre står an en Astrild, som ljuf är att ägta,
Jag menar en hurtig och hyggelig man som kan deras ära förfäkta.
skickadt af
Anna Alfwarsam.
