Detta hus räknade sin tillvaro från konung Valdemars tid. Ej långt derefter upprättades ett särskildt cenodochium leprosorum eller de spetälskas hospital, som dock icke tog emot några andra fattiga än sådana som voro angripna af den vederstyggliga sjukdomen.
Närmast i ordningen kom ett ganska stort sjuk- och i synnerhet fattighus, St. Georgs hospital, vanligen kalladt St. Örjans eller St. Yrjans, sedermera St. Jörans hus, dock icke beläget i d. v. Stockholm, utan tämligen långt utanför, der Johannis kyrkogård och Drottninghuset nu finnas, på en tomt som Magnus Ladulås tillbytte sig af erkebiskop Magnus och Upsala domkyrka. Inrättningen erhöll en mängd donationer och gåfvor, och aflatsbref utfärdades för dem som på detta sätt understödde den »fromma stiftelsen». År 1433 skänkte erkedjeknen Petrus och kapitlet i Upsala till inrättningen den af Sigtuna färja uppburna inkomsten, hvilken förut tillfallit hospitalet i Enköping.
I detta St. Jörans hus kunde personer ock inköpa sig i fribröd, såsom Gesse Svin och hans hustru Elin gjorde 1439 för 250 mark på tre år för sig och en piga. År 1481 skänkte Laurentz Staffansson till St. Örjans gård hälften af sitt hus i St. Laurentii gränd (sannolikt nu Storkyrkobrinken) jemte 20 mark stockholmspengar och 15 mark i goda lösören mot att han skulle under sin lifstid i hospitalet åtnjuta mat och öl och alla nödtorfter efter sedvänjo och rättighet som andra bröder och systrar der njöto. Denne Laurentz Staffansson tyckes sedermera hafva, jemte ett par andra, varit föreståndare för inrättningen, ty 1488 intogo han och de två andra föreståndarne, med borgmästare och råds råde och goda bröders och systrars råd, hustru Catharina Ingesdotter, Herman Bagares enka, hvilken då vardt convents-syster och förde en piga med sig. Enkan skulle äta vid herrebordet, men pigan vid barnabordet, de två olika klasser af bespisning som bestods i inrättningen. Catharina betalade för sig och pigan 180 mark reda pengar och 10 mark i goda värdören.
Sådana af sig sjelfva eller andra inköpta »fribrödsmedlemmar» kallades conventsbröder och systrar och utgjorde inrättningens aristokrati. De fattiga hade naturligtvis icke så godt, och de sjukas vård var väl der som annorstädes i gamla tider mycket bristfällig.
Den tredje och yngsta af de tre — utom spetälske-hospitalet — stora välgörenhetsinrättningarna var Själagården i den inre staden och om hvars hus vi talat i kapitlet om skolorna. Föga känner man om denna inrättnings särskilda beskaffenhet, men enligt Själakapellets stadgar skulle föreståndarne åt 60 fattighjon hvarje söndag gifva en allmosa och hvarje månad ett fritt bad. Dock tyckes, att
