så väl söndags- som fredagsallmosorna varit särskilda inrättningar, hvilka mottogo gåfvor och donationer. Så skänktes, 1440, ett hus vestanmur, i femte gränden söder från Gråbrödragatan till fredagsallmosorna i St. Nicolai kyrka.
Alla de ofvan nämda fattig- och fribrödsinrättningarna upphäfdes af Gustaf I såsom särskilda inrättningar och deras inkomst stäldes under en allmän vård och förvaltning. Efter gråmunkeklostrets indragning, anslogos dess byggnader på Riddarholmen till allmänt hospital, hvilket dock sannolikt hade otillräckligt utrymme och derför flyttades till Danviken, der hospitalet vardt så väl fattig- som sjukhus, och der äfven den gamla inrättningen af fattigbröd och fribröd fortsattes.
Om tiggeri på gatorna icke kunde afstyras under den katolska tiden, oaktadt alla de barmhertighetsverk som kyrkan då främjade, upphörde det ej heller efter reformationen, men vardt då allt mer och mer föremål för polismaktens ingripande. Mångfaldiga förordningar sökte hindra allmose-begärandet på offentliga platser, och i synnerhet tiggare från andra orter förföljdes. I början af 1600-talet förordnades, att i hvarje stad skulle upprättas barnhus, dit de som gå och tigga på gatorna kunde inhäfvas och hållas från lättja och sjelfsvåld. I det kungl. brefvet, 1624, om inrättandet af ett barn- och tukthus i Stockholm stadgådes, att der skulle intagas ej blott fattig mans barn, utan äfven skalkar, skökor och bofvar samt lösa personer i allmänhet.
Öfver ett halft århundrade derefter, 1682, stadgades, att alldenstund en hop vanartiga tiggare från landsorten i Stockholm, oaktadt öfverhetens förbud, sammansanka, så att tiggeriet derigenom tager icke ringa öfverhand, skulle icke blott dessa vanartiga personer fasttagas och skickas till tukthuset, utan hvar och en som herbergerar dem plikta 40 mark.
I början af 1700-talet föreskrefs, att gatutiggare böra nyttjas vid fabrikerna, hvarför fattigmedlen skulle stå under kommerskollegium. Tiggare från främmande orter drefvos ur staden. Som det hände, att efter Carl XII:s krig f. d. officerare gingo omkring och tigde, så förordnades, att sådana skulle vara till krigstjenst förfallne. Oaktadt alla förbud och alla barmhertighetsverk, hade polisen ständigt mycket att göra med tiggeriet. Polisen fick också uppsigten öfver husfattigkassan, som bestod af testamenterade kapital och åtskilliga smärre anslag och skulle tjena till underhåll af fattiga, som ej kunde intagas å Danviken eller som der hystes i den s. k. penningestugan.
Medel samlades också genom kyrkbetjeningens kringgående i husen samt genom fattighåf som kringbars i kyrkorna under
