och stäfja ofoget hvarmed »satans nattfåglar», såsom det heter i en gammal förordning, oupphörligt störde lugnet. Myndigheterna sparde dock icke på stränga straffbestämmelser, i synnerhet om oljud tillstäldes på en helgdag, och för att undanrödja den kanske förnämsta orsaken till oordningarna, så skulle källare, öl- och bränvinskrogar, enligt flera förordningar under 1600-talet, stängas kl. 7 på lördags- eller andra helgdagsaftnar och ej öppnas förr än kl. 4 på söndags eftermiddagen, dock tilläts att till sin nödtorft spisa på värdshus på söndagsmiddagen, men icke under aftonsångspredikan.
För att förmå folk att gå i kyrkan befaldes, särskildt 1694, stadsvakten och konungens lifgarde att patrullera på gatorna under gudstjensten och häkta hvar och en som då understod sig att »på gatorna vanka». Den som kom sent i kyrkan eller utan nöd gick derur förr än gudstjensten var slutad, skulle plikta 6 mark silfvermynt. För oljud på gatorna med ropande, skjutande, sqvaller och slagsmål eller annan otillbörlighet under gudstjensten eller dess emellan eller om någon kom drucken i kyrkan, skulle den skyldige, om han hade någon tjenst och mer än 200 dal. smts lön, enligt 1687 års förordning, böta 50 daler. Hade han mindre eller ingen lön, voro böterna 25 daler. Mäktade han ej betala hela summan, skulle han sitta i stocken (fig. 207) fyra söndagar å rad och dess utom böta 5 daler eller göra så många dagsverken till kyrkans behof som svarade deremot, och »stånde dertill med uppenbar skrift».
Om någon började en resa på en helgdag till lands eller till sjös förr än gudstjensten var förrättad, skulle han böta 40 mark smt, och den som till sådan resa lejde ut häst eller båt belades med 20 marks böter.
Ännu in på 1700-talet vakades öfver att icke resor företogos på helgdagarne, ej ens lustresor, och en publikation af öfverståthållaren förkunnade, 1714, att inga tullportar finge på sådana dagar öppnas förr än kl. 4 e. m. och ej heller några roddarbåtar få brukas förr än efter den timmen.
Men ehuru stockholmarne hindrades från att på en vacker sommarsöndag företaga lustresor och tvingades att gå i kyrkan, så kunde gatuoordningar dock aldrig förekommas, och, såsom det hette i 1679 ärs förordning, »det ena dråpet och mordet efter det andra höres sig tilldraga». Till förekommande af sådana illbragder, kanske lika mycket som för att stadga en rangskilnad, hade, 1674, påbudits att
