Med Annandag Påsk, som vanligen firas med nöjen af stillsammare art, går Påsken ut.
Hvad påsksederna beträffar, torde väl riset, som första fettisdagen begagnas skämtsamt som väckningsmedel, vara en åminnelse af Christi pina, och betyder väl då de granna fjädrarne att den pinan blef verlden till glädje. Ett ganska kuriöst påhitt af en boktryckare är det vidstående ris-trycket, hvilket var i bruk vid detta århundradets ingång.
Äggen på påskafton torde väl icke hafva någon annan betydelse än den att hönsen börjat värpa, såvida de icke skola, långsökt nog, antyda Christi uppståndelse ur grafven, återlösningsverkets utveckling ur grafvens skal. Kanske de äro en fastlagsrätt, ersättande det under fastan förbjudna köttet.
Semlan måtte ha någon gemensamhet med det osyrade brödet eller vara en enkel fastlagsrätt.
Att fastlagen fordom i Sverige varit firad i likhet med karnevalen utomlands intygar Olaus Magni:
»Jag har ofta», säger han, »blifvit åtspord af förnäma menniskor om Nordboerna bruka sådana der Mummerier och Förvandlingar. Men de hafva snart af mitt svar förstått att narrarnes antal är legio; derför är narraktigheten kanske enfaldigare och renare ju längre den kommer under polstjernan . . . Alldenstund man icke i de nordliga länderna kan göra några fullkomligare ansigtsmasker, så betäcka de ädlare Narrarne sina ansigten med svart siden, förändra kläderna, binda om sig gyllene och silfvergördlar, tala med förvänd röst.
