juridisk examen och sedan tjenstgjort i Svea hofrätt och i slottskansliet. Han var en af Gustaf III:s tillgifnaste tjenare och skötte polismästaretjensten med synnerligt nit i konungens intresse, hvarför han också belönades med lagmans titel och upphöjdes i adligt stånd, då han tog namnet Liljensparre, ett namn som för alltid är förenadt med Gustaf III:s historia. (Fig. 208).
Crusenstolpes uttryck, att Liljensparre hade något af en venetiansk statsinqvisitor i sig, tillhör väl nämde författares icke ovanliga öfverdrifter, men i sin ransakningsifver och sannolikt för långt drifna polismisstänksamhet hade Liljensparre just icke tillfälle att göra sig mycket omtyckt, och så utmärkt han än var som polismästare — derom vittna alla hans handlingar — tyckes han dock hafva varit en af de förnämsta orsakerna till den hätskhet mot polisen som redan i inrättningens första början uppstod mot henne och snart rotfäste sig hos allmänheten. Denna hätskhet visade sig först och kanske starkast hos de högre samhällsklasserna, i synnerhet hos de mer eller mindre frisinnade aristokrater som voro Gustaf III:s fiender. De beskylde Liljensparre att bland annat hafva uppviglat pöbeln mot motståndarne af den utvidgade konungamakten.
Enligt hvad F. A. v. Fersen förtäljer, försäkrade öfverståthållaren Carl Sparre, att poliskammaren ej vore något inqvisitionstribunal, utan att dess verksamhet skulle inskränkas att upprätthålla ordningen inom hufvudstaden, och han förebrådde den under Plommenfeldska rättegången bekante revisionssekreteraren Låstbom, att denne ville låta poliskammaren urarta till en inqvisition, »lika farlig för folkets lagliga säkerhet, som för rättvisan och konungens benådnings-prerogativ». Polisens tillvägagående på den tiden var dock icke så alldeles tryggande för denna lagliga säkerhet, och det sätt på hvilket undersökningarna om Gustaf III:s mord bedrefvos visade tillräckligt, att klagomålen ej voro ogrundade. Ehuru man ej får sätta obegränsadt lit till hvad en af de i Mars 1792 häktade herrarne hade att förtälja, torde dock hvad den för sin oegennytta och opartiskhet samt strängt fosterländska tänkesätt bekante Johan v. Engeström anfört om Liljensparre som polismästare, liksom om G. M. Armfelt som öfverståthållare samt om Låstbom som justitiekansler, icke kunna frånkännas all vittnesgiltighet. Han berättar bland annat[1], att Liljensparre kommit till honom i häktet och förkunnat, att förskräckligen mycket blifvit upptäckt, att derför det vore hög tid att bekänna, ty annars skulle bödlarne bryta sig in i fängelserummen och martera i hjäl fångarne. Polismästaren sökte äfven genom
- ↑ Johan v. Engeström: Historiska anteckningar och bref från åren 1771—1805, utgifna af E. V. Montan. Sthlm 1877.
