Under de följande århundradena hörde visserligen större gatutumult till undantagen, men några voro dock af ganska vådlig art. Ett bland de lindrigare var väl, då »några vanartiga sällar», såsom det heter i magistratens publikation och efterslag, den 31 Okt. 1678 »gjort åtskilliga insolentier hos generalstaternas (Nederländernas) resident herr Christian Constantin Rumpff» vid hans »logemente på Södermalm och St. Paulsgatan».
Rumpff firade en »solennitet» med anledning af den särskilda freden mellan Nederländerna och Frankrike, i Nijmegen den 10 Augusti 1678. Att denna fred, i hvilken Sverige, som varit Frankrikes bundsförvandt, visserligen tillförsäkrats om neutralitet från Hollands sida, men dock icke sjelft fått vara med för att göra upp en definitiv öfverenskommelse, kunde väcka ond blod i Stockholm är ej oantagligt. Stockholmsfolket tvekade dock icke att infinna sig på St. Paulsgatan för att ej blott se på grannlåten, utan också låta det af Rumpff utdelade vinet sig väl smaka och slåss om de silfverpengar som han lät kasta ut. Men då åtminstone »ett parti af silfverpengarne var utkastadt och vin utlupit, hafva några sig understått uti hans logemente genom fönstren med stenar inkasta samt andra excesser gjort». För den stora folkträngselns skull kunde orostiftarne icke fasttagas. Kämnersrätten lät visserligen »med all flit och sorgfällighet inquirera och ransaka», men någon kunskap om dessa »öfverdådiga personer» fick man icke. Först sex veckor efter upploppet utfärdade magistraten sin »publikation» och utfäste en »recompens och föräring af 200 riksdaler» åt den som först röjde de brottsliga och hotade att »exemplariter» straffa dem, som kände till orostiftarne, men ej angåfve dem. De brottsliga tyckas likväl icke hafva upptäckts.
På sjuttonhundratalet var Daldansen otvifvelaktigt den allvarsammaste oordningen på Stockholms gator, och det sorgliga minnet deraf lefde länge i folkets hågkomst. Det var året 1743. Svenskarne hade begärt att få en konung. De hade nu »den gamle tysken» Friedrich, hvilken, ehuru en stor fruntimmerskarl, dock icke egde några lagliga barn, hvadan det ljufva hoppet att få se hans
