äfvensom att han uppriktigt sörjde kronprinsen så mycket som någon annan och att han skulle göra det så länge han lefde.»
Detta tycktes ännu mera reta hopen, och en deribland förklarade Fersen ovärdig att bära en svensk orden, ryckte i serafimerbandet och affordrade honom det. Härpå svarade F., att bandet vore honom gifvet af konungen och att följaktligen ingen annan kunde affordra honom det. Efter förnyade hotelser från hopens sida, aftog han dock sjelf bandet och lemnade det. Några sprungo då dermed under hurrarop till fönstret i mellanrummet och kastade det ut på gatan, sedan de förut yttrat, att F. nu mer icke vore grefve F., utan endast herr F.
Hammarskiöld vardt då ändtligen så fri, att han kunde komma till dörren i det lilla rummet, der F. stod. H. stälde sig då med ryggen mot F., att ytterligare söka hindra folket att ofreda denne, emedan han flera gånger hörde ropet: kasta ut honom genom fönstret. Då kom generalen sjelf upp med stabsadjutanten, grefve Ruuth och stälde sig i dörren bredvid Hammarskiöld. Ropen om att kasta ut Fersen fortforo, hvarpå generalen sade, att om folket ginge derifrån, skulle generalen sjelf föra F. i förvar på slottet. Det vore icke nog säkert, förklarade man i folkmängden. »Till Smedgår’n med honom!» Generalen erinrade, att till det fängelset fördes endast dömde missdädare. F. vore ännu icke öfverbevisad, men undersökning skulle ske.
Derpå svarades: »Det duger inte. Vi veta nog, huru han då blir dömd ... I arrest med honom under rådstu’n eller stadshuset!» Andra ropade: »Kasta ut honom!» Generalen lofvade att föra F. till rådstu’n, att vakt skulle omgifva honom och att han sjelf skulle taga F. under armen och föra honom.
»Hr general, ni är för hederlig karl», sades det i högen, »att gå med en sådan skurk ... Nej, vakten skall bort, och vi sjelfva föra honom under rådstun; annars kommer han ej med lifvet härifrån.»
Generalen frågade då, om de ville lofva att ej ofreda Fersens person, så ville han hafva förtroende till dem och låta dem vara följaktiga, men generalen skulle sjelf föra F. till rådstun. Ett allmänt: ja, hurra! svarades. Men folket på gatan måste underrättas, hvarför generalen gick till fönstret och H. stannade ensam qvar vid dörren till det innersta rummet. Några som först lofvat att icke lägga hand på F., blott han häktades och stäldes under tilltal, omringade ingången till dörren, på det ingen måtte tränga in till F. (som fortfarande tyckes hafva stått i dörren). Då framspringer en af folket och kastar sig öfver H:s högra axel, fattar i F:s