Men Junidagarna 1810 gingo också till ända. Under nära tre årtionden förekommo inga gatuppträden af allvarsam art. Andra Junidagar, tjuguåtta år efter de nyss omtalade, väckte oro och fruktan. Den 19 Juni 1838 skockade folket sig på Riddarholmsbron och Riddarholmen, fylde den lilla, vackra bron, en af då varande Stockholms prydnader, klämde sig mot riksgäldskontorets hus[1] på ena sidan och på andra sidan mot »Silfverskåpet», en krog i det Geijerska, nu nedrifna huset, till venster från bron, samt stod packadt ända upp på hofrättshusets (gamla Kungshusets) trappor.
De allra flesta i folkhopen voro välklädda och tycktes höra till »bättre folk», men voro mycket högljudda och frispråkiga. Crusenstolpes namn var på allas läppar. Utgången af den mot honom förda tryckfrihetsprocessen var redan känd, men nu skulle Svea hofrätts dom afkunnas. Man var mycket otålig att få se Crusenstolpe. Han kom, steg ur vagnen vid foten af hofrättshusets trappor och mottogs af ett allmänt hurrande, som räckte långt efter sedan han icke längre sågs af folket på Riddarholmen. I förmaket och ända in i sessionsrummet hade folket packat i hop sig. Vivat, vivat Crusenstolpe! lät det ända fram till hofrättsbordet. Det var således bildadt folk som lät höra af sig, mest statens egna tjenstemän.
När domen — tre års fästning och konfiskation af den åtalade skriften — afkunnats, hördes ett häftigt knot som gaf sig luft i rop och stampningar. På återvägen hurrade mängden åter vid vagnens förbifart, och alla aftogo hattarne och bockade sig för Crusenstolpe. Det började se allt oroligare ut i staden, och likväl hyste Stockholm då en så förnäm gäst som ryske storfursten Alexander, sedermera kejsar Alexander II (kejsar Nikolaus hade nyss förut också besökt Stockholm), och äfven Ole Bull gästade på den tiden Sveriges hufvudstad, hvilket af mången ansågs lika märkvärdigt.
Oviljan tycktes vända sig förnämligast mot justitiekanslern (f. d. polismästaren) Nerman och hofkanslern Hartmansdorff, hvilka ansågos hafva haft största andelen i tryckfrihetsprocessen mot Crusenstolpe, och Hartmansdorff var särskildt hatad för sitt ihärdiga krig mot den frisinnade tidningspressen. Nerman kunde ej glädja sig åt mycket större tillgifvenhet från allmänhetens sida. Myndigheterna ansågo sig böra vidtaga särskilda mått och steg för att skydda Nerman, och derför syntes, natten mellan den 19 och 20 Juni, starka patruller omkring hans bostad i Ålandsgränd. Aftonen derpå skockade
- ↑ Egdes i början af 1700-talet af grefve Bengt Oxenstierna, sedan af baron Crasson, var i konung Fredriks tid bostads- och embetslägenhet för de Casselska hofråden, tillföll derefter grefvarne v. Hessenstein och inköptes 1831 af riksgäldskontoret, som förut hade sin lokal i n. v. riksdagshuset.
