uppmärksamhet. Vida populärare vardt dock på samma teater skådespelet »Pasquillet», som från v. Maltitz’ original öfversatts af en ung filosofie kandidat J. A. Josephson, den sedermera så berömde och högt aktade tonsättaren. Hvad som gjorde styckets lycka och stockholmspolisens förargelse var i synnerhet skådespelaren Nandelstadts framställning af polismannen Spürlings roll. Hans »Spürling vacklar icke» togs som en omedelbar hänsyftning på polismyndigheterna, och hans »arrestera! arrestera!» ansågs vara polisens lösen det året. Hvar enda stockholmsbo ville se och se om igen den förlöjligade polismannen, och Djurgårdsteatern fyldes ständigt med en allmänhet som skrattade på polisens bekostnad.
Polisen sökte taga sin skada igen genom att förfölja rabulister, det namn hvarmed man betecknade alla som klandrade regeringen och synnerligen dem som väckte förargelse hos polisen. Ett slags korta kappor, som nyss förut kommit i bruk, kallades rabulistkappor och ansågos vara en för s. k. »bättre» orostiftare kännetecknande klädsel.
Men lugn inträdde småningom åter, och i hela tio år hörde man icke talas om några större uppträden i det offentliga. Ett uppträde deremot inom hus gjorde, hösten 1842, stort uppseende