Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/614

Den här sidan har korrekturlästs
596
POLIS

Somliga undrade, om kungen skulle våga sig ut den dagen, men kl. 3, samtidigt med att »reformbanketten» började, syntes Oskar I på Gustaf Adolfs torg i en tvåspänd vagn utan förridare eller stor betjening. Detta lugnade många. »Reformbanketten» bestod i en gemensam middagsmåltid med åtskilliga politiska tal och skålar. Alldeles oberoende af denna tillställning i De la Croix’ salong, samlades allehanda folk nedanför Brunkebergs torg och störde med hurrarop och skrän banketten, hvilken derför upplöstes kanske tidigare än afsigten varit.

Klockan sju foro de kungliga till operahuset, der Jenny Lind, som då var på besök i fäderneslandet, »med biträde af teaterns sujetter», gaf »Friskytten» till förmån för institutet för döfstumma och blinda. När de kungliga foro öfver torget, var också der mycket folk som höjde hurrarop. Ljudet af dessa rop trängde upp till Brunkeberg och lockade folkmassan der att tåga ned till Gustaf Adolfs torg, men som der icke fans något att uträtta, så drog hela skaran öfver Norrbro, vältrade fram öfver Mynttorget, trängde in sig i Stadssmedjegatan och ryckte derifrån ned i Storkyrkobrinken, der Hartmansdorff bodde, två trappor upp i n:o 9. Han var äfven nu, liksom tio år förut, fastän icke längre hofkansler, utan president i kammarrätten, lika litet omtyckt af folket. Hans fönster måste krossas, men i misstag slog man in rutorna äfven hos grosshandlaren Smerling, som bodde i samma hus, en trappa upp. Man nöjde sig dock icke dermed, utan försökte äfven spränga porten, hvilket dock ej lyckades.

Efter någon stund red en afdelning af hästgardet i starkt traf utför brinken och gjorde »chock» på folket, hvilket skingrades för att dock snart åter samlas. Den utkommenderade afdelningen af fotgardena mottogs med stenkastning. Då lossades skarpa skott, och några personer träffades, men en blott dödligt. Det var en vaktmästare vid namn Werner, som bodde i bottenvåningen af ett hus vid Svenska Prestgatan, nära Storkyrkobrinken, och som gick ut endast för att stänga sina fönsterluckor, men sköts af gardisterna, hvilka på måfå riktade sina skott äfven in åt Prestgatan.

Då kungen återvändt från teatern, steg han till häst och red med kronprinsen och öfverståthållaren, hvilken nu åter var samme Sprengtporten som under oroligheterna 1838, ut för att tala till folket. Han mottogs med ropet »lefve konungen!» men äfven andra, mindre aktningsfulla rop hördes. Åtskilliga häktningar gjordes.

Senare på aftonen slog folket in fönsterna hos landshöfdingen, grefve Horn, statsrådet Peyron, f. d. statsrådet Lagerbjeke, utrikesministern Ihre, erkebiskopen och — Benjamin Leja. Ej heller Lars Hiertas fönster i Brunkebergs hotel lemnades alldeles oskadade. En