sällskap, en utbrytning, som det hette, af det Skandinaviska sällskapet. Desse kommunister voro naturligtvis några förskräckliga samhällsomstörtare. Hela saken krympte dock i hop till en obetydlighet: några få personer, de flesta skräddargesäller, ett par studenter och en eller två extra tjenstemän, brukade en gäng i veckan träffas hos bokhandlaren Götrek, som bodde vid Jerntorget, och der samtala om de sociala rörelser, hvilka under de senast föregående åren visat sig i Europa, i synnerhet i Frankrike. Några af dessa få personer hade fattat tycke för den »ikariska kommunismen», sådan denne framstälts af Cabet, och ett par af dem tyckes i Paris hafva tillhört ett hemligt under julimonarkien verkande kommunistiskt sällskap af den fredliga ikariska riktningen. Cabets tidning Le Populaire förelästes stundom hos Götrek, men hela tillställningen var af den beskedligaste art. Gamle Götrek, som då hade antiqvarisk bokhandel i Stora Gråmunkegränd, efter att förut hafva haft en dylik vid Nya Kungsholmsbrogatan (der hans biträde var skalden Ferdinand Holmström, sedermera anstäld i magister Baumgardtens, den s. k. Wiborgska bokhandeln i Storkyrkobrinken) samt på flera andra ställen, var en oförarglig och välvillig person, hvilken visst icke tänkte på att göra uppror. Hans vänner, de teoretiska kommunisterna funderade möjligtvis på att utvandra till Cabets Ikarien i Nordamerika, men icke att med våld grundlägga något sådant i Sverige. Polisen fann också att revolutionshärden måste sökas på annat håll. Den kunde dock ingenstädes påträffas.
Gatuppträden af mindre allvarligt, till och med ganska lustigt slag voro de 1851 i Stockholm, liksom i Upsala och på andra ställen, förekommande gåsmarscherna (fig. 216), hvilka här stundom växte till riktigt storartade processioner och framkallade löje hos alla, utom hos dem som ofrivilligt fingo gå i spetsen för rörelsen och hos polisen som ansåg dessa marscher höra till den offentliga ordningens störande. De upphörde först sedan ej blott polisen, utan äfven garnisonen ingripit och med våld undertryckt dem.
Ransakning hållen blef i hast,
Och mången syndare blef fast,
För det han varit gås,
Så går det till, gu’nås.[1]
Vid gatuppträden i Mars 1864, de senaste som väl få räknas till gamla Stockholm, hittade polisen, under polismästar J. A. Wallenbergs styrelse, på den utvägen att med vatten spruta bort folkskockningarna, och det lyckades.
⁎
- ↑ En ny visa om den stora Gås-Marschen. Sthlm 1851.
