Gamla Stockholm hade otvifvelaktigt många ädla och aktningsvärda invånare, men saknade icke heller grofva missdådare, och de stränga straffen minskade icke de senares antal. Dödsstraff användes utan skilnad på höga och låga, på stora bofvar och för de maktegande politiskt misshagliga. Afrättsplatser funnos nästan öfver allt, och om det varit någon rangskilnad dem emellan är nu svårt att afgöra. Helgeandsholmen, Brunkeberg, Stortorget, Södermalmstorg, Kungsbacken, Generalsbacken vid Nortull, Ladugårdslandstorg, Nytorget och äfven Hötorget hafva tjenstgjort som afrättsplatser ända till dess en plats utanför Skanstull dertill bestämdes.
En sägen från 1700-talet påstår, att en missdådare vid namn Göthe skulle hafva varit den förste som afrättats på »galgbacken» utanför Skanstull samt att Götgatan uppkallats efter honom. Att det senare är alldeles oriktigt finner man bland annat deraf, att gatan hade samma namn på Tillæus’ karta 1733, och Göthe afrättades icke förr än 1737. Gatan har sannolikt redan långt förut sitt namn af att den, liksom i äldre tider »Göta vägen», var utfartsleden från Stockholm till Göta rike. Ej heller var Erik Andersson Göthe den förste som led döden på den platsen, ty redan 1719 afrättades baron Görtz på »den offentliga afrättsplatsen vid Stockholms Södermalm», och 1720 vardt presten Peter Brenner halshuggen på samma ställe utanför Skanstull. År 1736 afrättades der en Lars Norman, hvilken gjort ett löfte att sticka ihjäl den förste han mötte och stack så ihjäl en för honom obekant man på gatan samt dömdes för den ogerningen till döden. Emellertid kallades galgen ända långt in i vårt århundrade »Göthens malmgård».
