planer. Han greps i Hamburg, slogs i bojor och afsändes till Stockholm, der han undergick ransakning inför en särskild kommission och dömdes till döden. Han halshöggs den 4 Juli 1720. Nyss före afrättningen höll han till folket ett afskedstal, hvilket sedan utbjöds i tryck på flera språk och såldes på Stockholms gator. Öfver den aflifvade skref en okänd författare följande ephitaphium:
En Gud- och samvets-löser Präst
Är här begrafven Galgen näst;
Hans kropp var intet bättre värd,
Ty eljest han fått Frommas färd.
Under det i k. biblioteket befintliga porträttet läses: Peter Johansson Brenner, Aetatis 48 Jahr. Längre ned på samma gravyr finnes en afbildning af afrättningen (fig. 218) och under denna en förklaring på tyska som upplyser det figuren (a) i midten af taflan är Brenner, när han håller afskedstalet. De två personerna (b) bredvid honom äro två prester. Längre bort synas skolgossar (c), som för helsosamt intryck skulle vara närvarande. Till venster öfverst på afbildningen (d) afklädes den lifdömde; i midten ligger han redan på stupstocken (e), och skarprättaren (f) står färdig att hugga till; till höger framträder (g) skarprättaren, helsar folket och spörjer, »ob er recht gerichtet!» Det hela kan gifva en föreställning om huru det gick till vid en afrättning i Stockholm på den tiden.
Äfven sedan dödsstraffen börjat verkställas utanför Skanstull, användes ännu andra platser för samma ändamål. Så halshuggos på Hötorget en Ingeborg Persdotter, 1741, och en Gustav Magnus Herzog, 1742, bägge dömda för mord. År 1744 afrättades dråparen Matts Hagman på den vid Norrtull belägna Norra Sandbacken, hvilken efter generalerne Buddenbrocks och Lewenhaupts afrättning 1743, den förre den 16 Juli, den senare den 4 Augusti, fått namnet Generalsbacken.
År 1744 afrättades utanför Skanstull »synderskan Christina Meyer som för framhärdelse i sin begångna stöld gick till sitt välförtjenta straff». Samma år hängdes för stöld på samma ställe synderskan Anna Maria Starck och aflifvades barnamörderskan Maria Elisabeth Runbom. Talrika »skillingstryck» skildra i bunden och obunden stil sådana synderskors och syndares hädanfärd. Många »afskedstal» finnas också ännu i behåll, vare sig att de verkligen hållits och upptecknats eller att de äro diktade. De lifdömda som uppgifvas såsom talare hafva dock funnits i verkligheten, och deras stora antal visar huru ofta dödsstraffet tillämpades.
Till omväxling med afrättningar af, såsom Rüdling kallar dem, »bönder och andra gemena arga bofvar», föllo då och då några
