af husbondfolket, gick Falker i första ledet och visade vid jordfästningen mycken sorg. Guntlacks son, en ung gosse, den sedermera så beryktade Jacob, hade hört modern och Falker samtala om mordet på Ulrica Schultzdotter och angaf då modern och hennes älskare, men de angifna nekade, och gossen agades med ris, emedan han ansågs hafva framkommit med falsk angifvelse. En annan gardist misstänktes för mordet. Slutligen uppdagade dock fru Radon, att Falker innehade guldringar som tillhört den mördade pigan. De brottsliga måste då bekänna. Falker straffades med en timmes halsjern och tjugu par spö i två omgångar på två af stadens torg och halshöggs slutligen, i Mars 1758, men enkan Guntlacks dödsstraff uppsköts i anseende till hennes hafvande tillstånd och egde rum påföljande höst. Hon var dotter till en löjtnant Real vid kungl. amiralitetet i Carlskrona.
Vid den tiden var Jacob Guntlack fjorton år och intogs på barnhuset, hvarifrån han dock snart rymde och kom i bagarlära, der han ej heller stannade länge, utan gaf sig till båtsman i Norrland, tjenade derefter hos häradshöfding Billberg och hos landshöfding Örnsköld samt återvände till Stockholm, der han som »fri volontär» gick in vid Svea artilleri. För sin första stöld dömdes han till 18 par spö, men ej långt derefter fick han 40 par för en inbrottsstöld hos krigsrådet Carlschöld vid Drottninggatan samt skulle undergå 12 års arbete på Vaxholms fästning. Guntlacks hela återstående lif var en beständig växling mellan fängelse, rymning, stölder och åter fängelse. Rymningarna och stölderna utfördes med ofantlig djerfhet. En gång dömdes han att hänga, men då förvandlades straffet till 40 par spö, 2 dagars kyrkplikt och 15 års fästning på Sveaborg, hvilket gaf honom anledning till en hel rad nya äfventyr i Finland. Återkommen i hemlighet till Stockholm, häktades han å nyo flera gånger, men lyckades göra sig fri, till dess han slutligen vardt fast för alltid, ännu en gång dömdes att hänga och verkligen äfven hängdes. Han var då tjugusex år.
Under det hängningsstraff ännu på 1770-talet tillämpades[1] på tjufvar, bibehölls halshuggning som straff för mördare. Högg bödeln miste, var han ej säker om sitt eget lif. En sådan händelse hade inträffat åtminstone på 1600-talet, då en soldat, 1681, skulle afrättas. Bödeln var troligtvis drucken och högg miste tre gånger, hvarpå krigsfolket, som utgjorde spetsgården, angrep honom och »slog honom på stället till döds neder», enligt hvad Rüdling förtäljer efter Happells Kern-Chronic und Geographische Beschreibung des Königreichs Schweden.
- ↑ Afskaffades 1779.
