sommaren skulle öfvervinna vintern. Hvarje afdelning var ifrig om att triumfera, men den gick värst på som den dagen syntes låna sin styrka af väderlekens mildhet eller stränghet. Om den stränge vintern ännu lät känna sin kyla; så lade vinterhöfdingen sina vapen från sig, red fram och kastade på åskådarne med glöd blandad aska som han tog ur en kruka eller en säck. Likaledes togo hans medhjelpare, som uppträdde till häst i samma utrustning, och kastade eldkulor på åskådarne. Men på det sommarhöfdingen och hans ryttare icke skulle af brist på gröna grenar och qvistar beröfvas den eftersträfvade äran, så hade de långt förut tagit björklöf och lindqvistar och låtit dem slå ut i värmen i badstugorna samt låtsade såsom hade denna grönska spruckit ut i skogen, hvarifrån löfven i hemlighet tagits och nu offentligt framvisades.
Efter ytterligare strid, förklarade slutligen det omkring stående folket, som ej längre ville fördraga vinterns stränga herravälde, att segern borde för den allmänna glädjens skull tillfalla sommaren, och detta bekräftades genom ett dundrande kalas.
Det är hvad Olaus Magni på sitt ej synnerligt klara språk i latinsk drägt haft att anföra om första majs firande i svearnes och göternes städer och följaktligen äfven i Stockholm. Så svårt det än stundom är att tolka den gamle förtäljarens framställning, visar denna dock tillräckligt hvilken vigt skandinaverne lade på en fest som skulle sinnebildligt uttrycka vinterns underkufvande och huru de skyndade sig att med gästabud fira sommarens seger. Det