Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/631

Den här sidan har korrekturlästs
613
POLIS

förtälja ett och annat från den dag, då »slottskanslibetjenterna», på folkspråket »kissar», »byglar», m. m., efter att länge hafva jagat den skyldige och mot honom begagnat mångfaldig, men länge gäckad list, slutligen en vacker morgon, när kanske vårsolen lockade till utflygt, knepo honom i ett gathörn, då han ett ögonblick glömde sin vanliga försigtighet, förevisade öfverståthållare-embetets för utsökningsärender (det gamla slottskansliet) bysättningsutslag och förde honom till »Söder», der han insattes i fängsligt förvar och fick stanna så länge hans fordringsegare ville för honom betala den knappa dagkostnaden.

Det var ett fängelse, ett gemensamhetsfängelse, men ofta af ganska glad natur, ty fångarne fördrefvo tiden på bästa sätt, gjorde sig lustiga öfver lifvets vedermödor och funno sig åtminstone der i säkerhet för slottskansliet. Stundom fingo de gå ut på sitt hedersord att snart återvända, och det berättas, att en stor skådespelare, som ofta var husets trägne gäst, då och då hemtades derifrån för att utföra en roll på teatern. Efter att hafva mottagit åskådarnes hänryckta hyllning, begåfvats med blommor och lager och kanske äfven en stund deltagit i ett gladt lag på operakällaren, återvände han till de andra kamraterna i »sjutifyran».

Sällan inträffade, att någon sjelfmant anhöll att varda intagen på gäldstugan eller godvilligt sjelf begaf sig dit. Detta var dock, 1768, fallet med bankokassören Gottsman, som i en »ödmjukaste inlaga till höglofl. kongl. slottskancelliet» tillkännagaf att han, under det exekutionsbetjenterna sökte honom allestädes, »sjelf inneslutit sig i det rum, i det ohyggliga näste, som väntar hans sista dagar».[1]

⁎              ⁎

Under det att det gamla polisväsendet småningom förändrades i öfverensstämmelse med samhällets framåtskridande i allmänhet, undergick den lägre polismannaklassen också en lika behöflig som glädjande förändring. Gamla Stockholm hade haft flera duglige »polisbetjente», t. ex. den mycket bekante gevaldigern Titz, hvars »Fåfänga» syntes på långt håll uppe på Skinnarviksbergen och, nu för tretio och fyrtio år sedan, gevaldigern Jäderin, ej mindre ryktbar; men äfven desse nitiske och intelligente polismän kände icke mycket af en nyare tids fordringar på aktning för menniskorätt. Såsom stadsfiskaler lefva ännu i många stockholmares minne assessor Salomonsson, advokatfiskalen Fredholm och fältsekreteraren Thavenius.

  1. Nytt och gammalt. Den 29 Okt. 1768.