Den lägsta klassen af polismännen, de s. k. polisuppsyningsmännen eller i dagligt tal »polisbetjenterne», utgjordes kanske till största delen af ej blott råa personer, sammanrafsade utan den urskilning som vid en poliskårs bildande är nödvändig, utan äfven af illa kände män, som kanske sjelfve voro icke utan skuld i ett och annat brott. Man tycktes tro, att sådana voro ej blott oskadliga, utan äfven nyttiga genom den närmare personliga kännedom de egde af brott och brottslingar. Ett plumpt uppförande ansågs ej heller oförenligt med polisbetjeningens uppgift, utan ansågs kunna inverka skrämmande på massan.
Polisbetjenternas sätt att gå till väga vid häktningar var ofta upprörande, och ej bättre uppförde sig de »kårer», stadsvakten och separationskarlarne, som hade sig anförtrodd bevakningen under fångtransport inom Stockholm. Att vakthållningen för militära ändamål och för polissyften var i äldre tider sammanblandad hafva vi redan antydt, liksom att detta tyckes hafva upphört i förra hälften af 1600-talet, då Stockholm fick en ordentlig stadsvakt. Denna var dock i början tämligen otillräcklig, hvarför den, 1669, förstärktes med s. k. »archerer», en beriden nattvakt af 36 man med befäl, som det ålåg att förekomma oljud och oskick nattetid på gatorna. Denna kår upplöstes dock kort derefter och förenades med stadsvakten till fots. Då staden, 1670, förklarade sig icke ega medel till vaktens nödigt funna ytterligare förstärkning, skonades staden för det arrende som förut till kronan erlagts för Norrström, och lindrades inqvarteringen. I medlet af 1700-talet bestod stadsvakten
