Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/635

Den här sidan har korrekturlästs
617
POLIS

upp ett nummer af Stockholms Dagblad under 1820-talet (efter 1824, då bladet började) för att finna dessa »förpassade»; t. ex. den 10 Juni 1824: Till Petersburg jungfru Fahlberg; till Nyland jungfru Paul; till Åbo revisor Oldenburgs enka Engelin med fosterdottern Carlström; till Gefle karduansmakaren Claesson med hustru och mamsell Törnros samt lärlingen Allard; till utrikes grosshandlaren Lyon med hustru; till Nerike handlanden Springchorn med hustru, o. s. v.

Det var således icke blott polisen, utan äfven allmänheten som skulle underrättas, när någon stadsbo företog en resa, äfven om denna vore aldrig så kort. Rådligast var att förse sig med pass, om man också skulle fara blott några mil från staden. Vi erinra oss, att ännu på 1830-talet råkade en stockholmsbo illa ut, emedan han underlåtit att taga ut pass, innan han ensam i sin segelslup gjorde en liten lusttur upp åt Mälaren. Han lade till vid Svartsjölandet och gick upp åt bygden, der han antastades af länsmannen, som genast frågade efter pass. Då sådant icke fans, häktades mannen, en aktad borgare i Stockholm, och skickades med fångskjuts till staden, under det slupen tills vidare togs i beslag. I Stockholm återfick han af polisen sin frihet, men kunde ej få någon upprättelse af länsmannen, enär denne blott fullgjort sin skyldighet.

Sådana fjättrar på samfärdseln och ingrepp i den personliga friheten finna vi nu så föråldrade, att vi tycka dem tillhöra en tid för flera hundra år till baka. Men med det mesta af gamla Stockholm är förhållandet likadant, och det som ännu icke hunnit så föråldras skall otvifvelaktigt snart dela det förras öde. Det är något som Stockholm har gemensamt med alla andra samhällen, i synnerhet de stora. Förändringarna följa nu mera så tätt på hvarandra, att det icke behöfs många årtionden, förr än det nya hunnit blifva gammalt, gammalt, att det är alldeles främmande för det yngre slägtet, under det de äldre visserligen kunna, fastän kanske med mycken möda, erinra sig, att de verkligen sett det som nytt, men likväl ofta äro benägna att tvifla på sitt eget minne.

Det mesta af det gamla har naturligtvis ingen af de nu lefvande sett. Det torde derför hafva ländt till någon nytta, åtminstone till något nöje, att vi sökt gifva en föreställning, om också i största korthet, om förgångna slägtens lif på en plats som i så många århundraden utgjort medelpunkten för ett helt folks sträfvanden.


———♦———