af färgen på den Djurgårdsport, vid hvilken värdhuset låg, men den färgen tyckes dock hafva varit gemensam för de flesta, kanske alla portar vid infarterna till den kungliga jagtparken. I slutet af 1600-talet erhöll munskänken Johan Lüpken rättighet att bebygga lägenheten och der idka skänkeri. Resolutionen derpå är af den 20 maj 1692, men man tror sig veta, att värdshusrörelse dock idkats der långt före den tiden.
Rättigheten gick sedan i arf inom Lüpkens slägt, och år 1754, då omyndiga Dorothea Schwartz egde lägenheten, hembjöds den, såsom i händelse af försäljning stadgadt var, till kronan, men tillstånd beviljades att sälja stället till kassör Bergman som bjudit 17,000 daler kopparmynt, med förbindelse att till Djurgårdskassan årligen erlägga 300 daler. Resolutionen är af den 30 januari 1754. Bergmans affärer voro dock icke i godt skick, och ett par af hans fordringsegare, Hofving och Pfarr, skulle sköta värdshusrörelsen, men Pfarr utlöste snart sin meddisponent, hvarefter kamreraren Cumlander köpte Lusthusporten.
Det var på den tiden som Djurgårdslifvet började utveckla sig till det folklif, som Bellman besjungit; men om Lusthusporten har han haft föga att sjunga. Det är endast i n:o 145 af »Fredmans testamente» som Blå Porten göres till föremål för skaldens glada qvintilerande, det stycke som börjar med »Mutter, jag kommer med lyktan upptänd» och som handlar om ett slagsmål vid en bal ...
Folklifvet drog sig allt mera åt slätten och den del af Djurgårdsstaden, de gamla »Båtsmans-tomterne», som gränsade derintill. Det var i den trakten som första maj firades kanske mest och der under Gustaf den tredjes tid folkförlusterna hade sin egentliga tummelplats. Men kort förut samt till och med samtidigt med flera af Bellmans mest glädjespridande Djurgårdssånger hade man försport den ofta återkommande klagan, att glädjen vore i aftagande, att icke säga redan utdöd.
»Naturen har gjort Djurgården till ett af de vackraste ställen kring Stockholm», heter det i en liten veckoskrift från 1770;[1] »men naturen har ock ensam gjort sitt till: konsten har icke bidragit något, hvarken till fägring eller beqvämlighet. Byggnaderna äro de mäst usla emot det de borde vara på en så vacker belägenhet. Rummen äro små och låga, samt de ställen få till antalet där hederligt folk kunna få rum och bli serverade. Derföre är der också ganska trångt, och ett större sällskap måste ej sällan beställa mat förut eller
- ↑ Stockholms Oordentligheter, tryckt i Kongl. Tryckeriet, fjorton nummer 1770 och två nummer 1771.
