ock fara bort. I allmänhet har man tänkt så litet hos oss på den snygga beqvämligheten; och då något blifvit uträttat, vil Entrepreneuren genast blifva brådrik samt tar derföre ofta för sig. Jag är öfvertygad, at om någon bemedlad man med smak bygde på Djurgården, skulle han verkligen finna sin räkning dervid, allenast han ej vore för dyr på sin mat och sina rum. Hans hus blefve säkert mycket freqventerat om Sommaren, och hvem ville ej denna vackra årstiden hällre fara ut till den vackra parken, än stänga sig in i en trång kammare på värdshusen i Staden?»
Det var kanske dock just det senare som stockholmarne af de »bättre klasserna» tycktes föredraga, under det »folket» med lust och gamman öfverlemnade sig åt glädjen i fria luften. Det måste man åtminstone antaga, då den nyss anförde författaren fortfar på följande sätt:
»Det är sant, att man mycket litet nyttjar Sommaren och dess nöjen i Stockholm: man far i det warmaste wäder ut i en täckt wagn, låter servera sig i en Kammare, hwars fönster knapt får wara öpna, för dragets skull kan tänka, som Fruntimren och Cavaillererne lika litet kunna uthärda; man äter, dricker Caffe, spelar, gäspar, är sömnig, sqwallrar litet, får ledsamt och åker hem i samma wagn, utan att hafva varit ute för att nyttja den friska luften ...»
Huru vidt skild är icke denna målning från de mycket mera kända skildringarne af det friska och rörliga Djurgårdslifvet under samma tid!
Folklifvet drog sig, som sagdt, allt mera åt slätten och Djurgårdsstaden. Den senare började bebyggas i slutet af 1600-talet, men af Tillæus’ karta 1733 synes, att bebyggandet gått långsamt. Det var först det af grosshandlaren Lodsach inrättade skeppsvarfvet som gaf lif åt Djurgårdsstaden, och redan 1739, då det första fartyget, fregattskeppet »Sveriges Lycka», gick af stapeln, fans stor verksamhet i det lilla samhället. Tomterna hade då bebygts af skeppare, skeppstimmermän, tjärvräkare, smeder m. fl. hvilka arbetade skarpt under veckan, men på söndagen roade sig tappert och icke läto någon första Maj gå förbi utan att »dricka märg i benen».
Det var ett friskt lif, och »folket» i Stockholm gick gerna dit ut och deltog i det lifvet. Första Maj var dess invigningsdag för året och dess grundligaste festdag.
Det ena värdshuset efter det andra växte upp, de flesta ganska okonstlade, men några kanske af finare slag. Der hade man, i kanten af Djurgårdsstaden, med framsidan mot det nu varande Novilla, Mäster Nilses, hvars kock N. Berg var en berömd kökskonstnär,
