åtminstone efter den tidens stockholmsåsigt, och längre fram Bonnets värdshus på en tomt som en sjöman Bomvall 1754 erhållit tillstånd att intaga och bebygga och som nu prydes af den villa, som stadsmäklaren Weylandt för ett halft århundrade sedan der uppförde.
Hos Mäster Nilses lät Bellman ofta höra sin sång, men ännu oftare på Gröna Lund, der det verkliga folklifvet hade kanske sin bästa förfriskningsort på den tiden och hvars hus ännu står qvar, liksom dess historia är allt för väl känd för att vi skulle behöfva här åter upprepa henne.
Ett värdshus af ännu lägre ordning var väl Tyska Paradiset som omtalas i C. I. Hallmans »heroiska Djurgårdsballet» Casper och Dorothea, hvilken för öfrigt skildrar tidens folklif på slätten med båtsmanspojkar, krognymfer och våffelflickor.
Våffelbruket räknades till värdshusens antal och var med sina tre utskänkningsbyggnader, hvilka nedrefvos först 1826, ett af utflygternas mål den första Maj samt för öfrigt under somrarne mycket besökt. Det låg norr om Waldemarsudden och intill Bergsjölunds egor, sedermera Frisens park, samt sålunda tämligen längt från slätten.
Hasselbacken fans också på den tiden, men var en simpel krog. Stället hade först kallats Fågelsången, och der invid låg den gamla Djurgårdssmedjan. Det var på den med hassel- och hagtornsbuskar då öfverväxta slätten nedanför backen som första-maj-lifvet gjorde mest väsen af sig. Här samlades sjömän och gardister, handtverksgesäller och arbetskarlar, tjenstflickor och drängar. Här dansades och lektes. Här hördes, såsom J. E. Rydqvist säger i sin lilla bok »Djurgården förr och nu», fioler, nyckelharpor, gigor och vallhorn; här samlades fågelfängare och birfilare, marktschrejare och tiggare, månglerskor och gycklare i ett brokigt vimmel; glammades och grältes, sjöngs och väsnades; alla påhitt af den råa sinnrikheten, alla upptåg af den öfverdådiga glädjen anstäldes; vinets gud hade sina altaren uppresta; Amor sköt sina pilar, skyddad från förtalet, inom sina välkända förskansningar; allt andades munterhet, lycka, förgätenhet af verldens tunga och besvär. Till åskådande af denna brokigt rörliga tafla lockades mången bildad man. Stundom voro dock orgierna så vilda och saturnalierna så fria, att man endast under förklädnad kunde till dem vara vittne. På detta sätt fördold, träffades någon gång sjelfva Gustaf III. Den man var säker att ofta råka var Bellman, som sjelf blandade sig i de yrande kretsarne för att liksom ertappa menniskolynnet i något af dess obevakade ögonblick.
Det var Djurgårdslifvets och i synnerhet första-maj-lifvets glada och poetiska sida, men det hade äfven en annan, och den visade sig i
