Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs
61
FOLKFESTER

Det var på första Maj som också de nya vagnarne skulle profvas (fig. 33), liksom de nya ridhästarne, och begge slagen borde vara glänsande. Hade man icke egna vagnar, fick man nöja sig med hyrvagnar från Winter ock Blanck och senare från Berggren och Christiansson.

Fig. 33. Den nya giggen, Ur Magazin för konst, nyheter och moder.

Hyrkuskarnes fordon började mot slutet af 1840-talet att täfla med herrskapens egna, stundom till och med att öfverglänsa dessa. Det var slut på de gamla oformliga, osnygga och löjliga »bagarbodarne», och om hyrvagnarne ännu i skämtsamt tal kallades »hyrkajsors, hade aktningen för dem likväl betydligt stigit, och på första maj kunde man med riktig glans visa sig i en hyrkalesch med en kusk i »stora livréet», hvars med blanka knappar tätt besatta frackskört utbredde sig påfågelsstolt bak om kuskbocken.

I saknad af egen ridhäst, hyrde man en hos någon af fodermarskarne vid Tyska Stallplan, och från ryggen på det ädla kreaturet kunde man sedan känna sig närmad de vackra damerna i Storgatans fönster (fig. 34) och stolt se ned på folkmassan som larfvade i rännstenen, ty trottoirer funnos icke då ännu på Stockholms gator.[1]

Småningom har man hunnit Blå Porten. Förskräcklig trängsel. Det är knapt möjligt för fotgängare att få aflemna sin styfver, och likväl är det icke tänkbart att komma in på Djurgården utan inträdesafgift. Ändtligen går det för sig. Man är inne i paradiset.

  1. Trottoirer tillkommo först i följd af en kungl. förordning af den 25 Maj 1849