vatten för en vitten glaset. Vatten, första Maj! Nej tack! Färsköl skall det åtminstone vara.
»Jag tänkte mig nästan till Lübeck», sade en sprätt, »men på en sådan här dag är der en faslig blandning af folk. Jag är till fots, som ni ser, och civil».
Sprätten var kryddkrämare och löjtnant vid borgerskapets kavalleri.
»Vår officerskår tänkte ha middag på Franska värdshuset, och då skulle vi naturligtvis ha ridit ut i tropp och i uniform, men det är ingen enighet, och så påstå bryggarne, att de icke kunna ta hästarne till en promenadridt på en dag som fordrar så mycken utkörning. Ska’ vi nu gå till Carlmarks ... Är det för långt dit? Ja, ja, ända vid bysten! Då titta vi väl in på Pohlsro eller kanske vi gå upp till Pierres? Se’n skola vi ha oss en liten sexa på Blå Porten».
Af alla dessa värdshus och förfriskningsställen på 1830-talet var Blå Porten, såsom vi redan sett, det äldsta. Det hade nu betydligt stigit i anseende. Inga Djurgårdsgäster vore väl nu mera, som då Valerius stämde upp sin ofvan anförda klagosång, »rädda för Cumlanders knut». Cumlander hade, dess utom för längesedan sålt värdshuset, redan 1806, till traktör Klingberg. Efter dennes död kom musikdirektören De Broen genom giftermål med Klingbergs enka i besittning af lägenheten, hvilken efter De Broens död öfvergick till en ny Klingberg, den först nämdes son och den som skaffade Blå Porten ett stadgadt anseende och gjorde de der lagade abborrarne till riksbekanta storheter.
Vilja vi tränga närmare vår tid, så kan det erinras, att Blå Porten efter Klingberg öfvertogs af Operakällarens väl bekante värd Hammarström, hvilken lemnade stället till mamsell Hellström, som i sin ordning afträdde det till källarmästaren Blag, den siste innehafvaren af detta gamla värdshus, hvilket nedbrann två dagar före den 1 Maj 1869.
Näst i ålder var Franska värdshuset, nedanför slätten, mellan »Ahlboms» (en tid såp- och tvålkokeri) och Pontins Rosenvik. Det anlades redan 1808 af traktören Jean Baptiste Le Maire, som hade köpt tomten af generalmajor Willebrand.[1] Franska värdshuset var under flera årtionden mycket besökt äfven af den finare
- ↑ Redan 1690 upprättades karta öfver denna lägenhet (gården n:o 2). Ett stärkelsebruk fans der en tid. Hofjuveleraren Sturm köpte sedan stället af Le Maires enka. Senare egare voro handelsbolaget Sivers & C:o samt slutligen grosshandlaren L. J. Hierta, hvilka hyrde ut värdshuset.
