Wisa om en färd till Djurgården den Första Maj.
Stockholm 1835.
Se hvilken folkmängd i rörelse satt,
Brokig som harlekins tröja.
Skottgränds Maria i dag nyttjar hatt,
Sidenkapott och lång slöja.
Plymer och blommor likt windwaggad råg,
Galoner och trasor, jag maken ej såg.
Exclensen och tiggarn i bredd uppå tåg
Storgatan framåt till Djurgår'n.
Författaren anställer en mönstring af dem han ser åka förbi sig, skildrar en grosshandlare, som håller kalas för de stora, en aktris, hvars löslockar väcka hans ovilja, extraordinarier i hyrvagn, o. s. v. Derpå fortsätter han:
Ser du Fru Rödfnas, en krögar Madam,
Wäktare! Hvad lider tiden?
Är hon ej liksom förnämaste dam
Guldsmidd och klädd uti siden?
Nog mins jag när du i Hopargränd låg
I fenstret och nicka åt alla du såg;
Armbanden voro den tiden af tåg.
Nu utaf guld och brillanter.
Månglerskor, Nymfer, Munsjörer, Police,
Skrifware, Sprettar, Gardister,
Gatpojkar, sluskar, hwar en på sitt wis
Fintklädda — något dock brister.
Så kommer »wår kung, störst ibland Hjeltarne alla», »wår Skyddsgud och Far», och för honom hurras väldigt.
Tåget i Djurgården gör nu sin rund,
Kryssar båd’ fram och tillbaka,
Carlmarks besöks och grönskande lund,
Pols för att ta en bit kaka,
En à la glace, ett glas punsch eller två,
Tre fyra så noga man ej räkna må,
Den som har druckit, så han ej kan gå,
Han har fått märg uti bena.
Hör sådan Gardismusik wid blå port,
Där tömmes märgfulla bålar,
Hålles kalaser och lefwes så stort,
Uti Champagne drickes skålar;
Men nästa dag efter dyrbart märgrus
Slotts-Cantzliets betjenter, utan allt krus,
Mången Seigneur torde leda burdus
Hornsgatan uppåt till Gillstun.
