Kanske att hon dock stoppat sin gamla kaffepanna i korgen, men kaffet hade nog Mari, Sofi och de andra jungfrurna släpt till.
Der i hörnet står Andersson, gesällen, och väntar. Han lurar på flickorna och trakteringen, men på honom lurar Kalle, lärgossen, i andra hörnet, ty Kalle vågar ej gifva sig af förr än gesällen kommit ur sigte. I annat fall kunde det hända, att Kalle upptäcktes, finge sig ett duktigt kok stryk och kördes hem igen.
Nu bär det af. Andersson har en jungfru under hvardera armen. Madamen linkar efter med korgen. Anderssons kamrater äro på samma sätt utrustade. Vänner och bekanta träffas under vägen. Man är sorgfri, upprymd, glad öfver att ha sluppit från verkstaden och köket, i synnerhet från köket. Prat och skratt gatorna i ända. Brandvakten har redan somnat på afvisaren i hörnet.
Kalle och hans kamrater kila en annan väg tills vidare. Komma de blott ut till Uggelviken, skola de nog reda sig åtminstone för den natten. Det är långt till måndagen, då de åter måste kröka sig för spannremmen eller kanske få ett pressjern i ryggen på sig.
Från skeppsbron skalla några mera högljudda än vackra sjömanssånger. Polisbetjenterne smyga sig upp i gränderne och låta skarorna obehindradt draga åt norr. Det skulle icke vara rådligt att bjuda dem tystnad.
En och annan »schangtil» bodbetjent styr också sina steg åt norr. Det kan hända, att kontorister och extra notarier, till och med några fina herrar från civil’n och finansen taga samma väg för att se på folklifvet, möjligtvis också för att få sig en sväng i gröngräset och göra bekantskap med några vackra flickor. Men de ha icke kunnat öfvertala mamsellerna i Vesterlånggatans nipperbodar att följa med.
— Usch, bevare oss för sådana tillställningar, hafva nippermamsellerna sagt. De vilja dansa i Kirsteinska huset, men på inga vilkor vid Uggelviken bland »pigor och pack».
Allt tätare vandra skarorna, men inga oordningar märkas, bara litet skrål och några grofva qvickheter.
Vägen går öfver Arsenalsgatan, förbi Schultzenheimska huset och Brunska huset samt på den stenlagda träbron, Nybron, som då skilde Nybroviken från Katthafvet, underlaget till den plats som sedan blef Berzelii park.
Hvilken stank från det »hafvet!» Qvickheterna rätta sig derefter. Festtåget är kanske också dermed i öfverensstämmelse.
Så stretar man upp för Nybrobacken.
— Hvem bor i det der lilla huset till venster?
— Det är mamsell Höök, hon som är vid teatern, upplyser en extra ordinarie i civil’n, — och som spelade Rose i Sannljugaren. I
