huset der uppe i hörnet bodde Schröderheim. Det tillhör nu grefvinnan Tawast[1]. På höger sida ha vi Hvita Björn, apoteket. Det är gammalt, från 1600-talet, men var förut i Smala gränd. Det anlades först af tysken Berent, eges nu af Magdelo. Men innan vi gå förbi Björn kunna vi ju titta in till Selenius på Äplet och få oss något till lifs. Vi hinna tids nog fram till Uggelviken.
Några af de »bättre» herrarne rasta en stund på Äplet, i hörnet af Riddare- och Nybrogatorna, en källare efter gammal sed, men i ganska stort anseende. Det är sannolikt samma källare som under det namnet fans i förra århundradet vid gatans fortsättning vester ut, vid (Jakobs) Bergs-Gränden och på 1720-talet hölls af Hans Mobergs enka.
Det bär af förbi Ladugårdslands torg, ett i många afseenden bedröfligt torg, heter det ännu 1829 i Lundeqvists »Stockholms stads historia», men i våra dagar ett vackert och lifligt torg.[2]
Några druckna gardister föra oväsen bredvid de två spruthusen på torget. Klockstapeln reser sig som ett spöke på andra sidan »Bränvinspannan», såsom Ladugårdslands kyrka kallades för sin då varande, det redskapet ej alldeles olika, takbetäckning.
— Det var här på torget som öfverste Hästesko miste nacken, anmärkte den ofvan nämde kungl. sekretern. — Om jag inte mins allt för galet, var det 1790.
Man var inne på Seved-Bååtsgatan, en bland dem som tillkommit, då Karl den elftes förmyndarregering 1663 utskiftade en del af Ladugårdslandet bland rikets trogne män och råd och då presidenten, sedermera riksskattmästaren, frih. Seved Bååt ej heller vardt lottlös, nu mera norra delen af Nybrogatan. Mellan trädgårdar och plank, kogubbars doftande uthus, lador och kojor hann man foten af Tyskbagarbergen och lemnade till venster det forna s. k. Brandelska sockerbruket, uppfördt på 1600-talet af kommerserådet Egerström, men dennes måg, kungl. sekreteraren Brandel flyttade sockertillverkningen till Blasieholmen. Huset såldes för 8,000 rdr till kronan som använde det först till magasin och sedan till kasern för Svea artilleri. Åren 1834 och 1853 begagnades det till kolerasjukhus för garnisonen och har sedermera upplåtits stundom till sjukhus, stundom till fattigherberge och är ännu lika ohyggligt att se på.
— Ser ni, mjölnaren har icke tagit sig ledigt på trefaldighetsafton. Det var en satans qvarn att knarra.
