under gråt och skrik tumlade par om par bland tufvorna. Och paren voro ej alltid af motsatta kön: äfven karlarne tumlade med hvar andra, och då var det icke under kyssar, åtminstone icke andra än som gälde att kyssa bort en eller annan bit af motpartens näsa eller att rafsa till sig ett stycke af hans öron.
Det var i synnerhet två stora partier som drabbade samman: gardister och artillerister på ena sidan och icke-krigsmän på den andra. Mången bars lemlästad från striden, och det hände nog, att någon stannade död på valplatsen. Nordiska kämpalekar hafva ofta kräft blod och lif.
De »bättre» herrarne, de få från »verken» och kansliet, från grosshandelskontoren och boddiskarne drogo sig vanligtvis i god tid från tumultet, men det kunde nog hända, att äfven en och annan af dem fick en minnesbeta, i misshugg eller för att han velat tala allt för förtroligt med jungfrurna. De flesta af de »bättre» kommo dock i fullgodt skick från oväsendet, togo en frisk klunk ur källan och gingo skrattande och skämtande öfver »packet» åter till staden för att stärka sig med en grundlig sömn långt in på trefaldighetssöndagen och sedermera kunna förtälja, att de studerat folklifvet vid Uggelviken.
Solen hade redan länge lyst öfver den sköna nejden, då de som verksamt deltagit i festen, men ännu förmådde röra sina ben lemnade de af bränvin eller i slagsmål öfvermannade hjeltarne i ro utsträckta bland buskarne och återvände öfver Komötet, der Ladugårdslandets kogubbar då mönstrade sina kreatur som utsläptes att beta på gärdet. Madamerna, så väl de som sålt bränvin och öl vid källan och hade kjortelsäckarne fulla af kopparslantar, som de hvilka följt »jungfrurna» från olika delar af staden, gingo nu i spetsen upp öfver Tyskbagarbergen. Åtskilliga bland dem voro kanske litet ostadiga på benen, men de voro dock de bäst bibehållna af hela festskaran. Andersson såg eländig ut, och Lotta, Kristin, Sofi, Mari hade ett föga kryare utseende. Hvad skulle »frun» säga, när de kommo hem? Men med löf och, om möjligt, blommor hade de prydt sig, och många släpade stora löfruskor efter sig.
En och annan af de manlige deltagarne sökte ännu att hålla modet uppe och skrålade med full hals, men det lät som korplåt och ej som segersånger. Vallfärden till den heliga källan hade varit allt för ansträngande.
Sådan var efter de flesta sammanstämmande underrättelser från den tiden trefaldighetsnattens fest vid Uggelvikskällan under de tre eller fyra första tiondelarne af vårt århundrade. Det finnes dock ett
