»Rycktbart var då Ugglevik
Med sin källas klara bölja,
Som på svafvel kännes rik;
Ack, men andra tider följa —
Källan rinner lika klar
Men en bal ej mera har».
Såsom en gensaga mot allt hvad man skrifvit om Uggelviksbalernes dåliga sidor skref den bekante kommissarien, bokhandlaren, m. m, Emanuel Mallén, hvilken det äldre nu lefvande stockholmsslägtet nog minnes såsom den stockholmska gångpostens nitiske uppfinnare, en liten bok, hvilken dock utkom först femton år efter de första i tryck synliga angreppen. Bokens titel är »Uggelviks Helsokällas Ruiner eller låt Sanning tysta munnen, Julklapp till vederbörande». Stockholm 1829. Ur denna skrift vilja vi till skildringens opartiska fullständigande göra ett litet utdrag.
År 1812 hade Mallén första gången som »brunnsgäst» infunnit sig vid Uggelviken, der det då fanns äfven andra »brunnsgäster», och dessa valde honom till ordinarie brunnsfiskal hvilken skulle uppbära och förvara de frivilliga afgifterna. Dessa afgifter uppgingo det året till 45 rdr banko.
Samma år anstäldes brunnspromenad efter särskildt sammanskott till värdshuset Claes på Hörnet, och promenaden lifvades af Andra lifgardets »väl arrangerade» regementsmusik, 16 man, klädda till parad på af regementschefen särskildt erhållen tillåtelse. Dagen var vacker, samlingen talrik, lysande och hedrande för stället, ty ordning och anständighet voro rådande — allt efter brunnsfiskalens försäkran.
Ett par år derefter, då samme Mallén var fiskal, och kassabehållningen gick till 82 rdr banko, anordnades två brunnspromenader och tre baler på ofvan nämda värdshus. Danssalongen var smakfullt prydd och rikt upplyst med hvita vaxljus i alla kronorna och tillhörande lampetter. Orkestern bestod af samma musik och var lika talrik som vid Djurgårdsbrunnsbalerne. Man hade äfven lyckats skaffa sig en »honneursvakt» af en korporal och fyra grenadierer. Brunnsgården, säger Mallén och menar dermed väl värdshusgården, var upplyst af marschaller. Balgästerne utgjordes af »adeliga och borgerliga familjer samt ståndspersoner.» Mallén försäkrar äfven, att »de täta omvexlingarna af så väl privata som hyrequipager bevisade att samlingen var vald, äfvensom att ingen dame fick entré i danssalongen, som ej förut blifvit inviterad med kort».
»Om några muntra Bacchibröder stannade qvar för att roa sig», tillägger Mallén, »var det något som ej hörde till balarrangementet».
Mallén fortfor under flera påföljande år att vara själen i de
