Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/95

Den här sidan har korrekturlästs
81
FOLKFESTER

sommarens fest. Det var så kanske ännu mera förr än i vår tid, då hvar och en stockholmare som möjligtvis kan dertill skaffa sig tillfälle gerna skyndar från stadsqvalmet för att friska upp sig med en midsommar på landet.

I det gamla Stockholm kände man icke till något som svarade mot de nu varande »sommarnöjena», de för den vackra årstiden hyrda eller köpta sommarboningarna kring Mälarens och Saltsjöns stränder. Då hade de förmögnare stockholmarne endast sina malmgårdar i stadens utkanter, till och med långt innanför dessa kanter, och de mindre förmögna viste icke af längre sommarlif vid vikarne och i skogsbackarne än för en eller annan söndag, ofta blott för några få timmar på en hvilodag, dess utom aldrig långt från staden.

Det var i synnerhet under den tiden som löfmarknaden var en kär fest, en verklig folkfest, åt hvilken ung och gammal gladde sig. På det att stadens invånare måtte hinna till midsommaraftonen pryda sina boningar, kom landtfolket redan dagen förut med sitt gröna marknadsgods, och den seden har fortfarande bibehållit sig. Det är den 22 Juni som är den egentliga marknadsdagen.

Tidigt på morgönen, så tidigt att icke ens sotarne äro vakna, syntes och synes ännu på den dagen en mängd på Mälaren simmande löfruskor, alla styrande till staden. Detär landtfolkets båtar, så dolda under högar af grenar och hela träd med deras löfverk, att sjelfva farkosten icke märkes, utan endast den gröna båtlasten, hvilken tyckes af sig sjelf flyta till sin bestämmelse.

Här och der sticker ett lappadt segel upp bland grönskan. Under björkgrenarne som släpa i vattnet rör sig kanske en åra i långsam takt. Mälarens strandfolk har vakat och rott hela natten för att kunna taga Stockholm på sängen. Det folket har dagen förut ur skogarne släpat allt detta gröna. Mången ung björk har fått sätta lifvet till för att glädja stadsfolket. Landtmenniskorna och skogen offra sig för staden. Skogen, åtminstone björkdungarne på Mälarens holmar, hafva kanske svårast att repa sig. Landtfolket skördar alltid några slantar, köper kaffe och bränvin, och när det kommer hem är det på midsommaraftonen färdigt att dansa kring majstången. Det är ju icke natt ens midt i natten. Hvarför då behöfva sofva?

Emellertid seglar löfmarknadsflottan in i Riddarholmskanalen och ordnas, båt vid båt, längs Munkbrokajen, ända från Gustaf den tredjes vackra stenbro — vi äro ännu i det gamla Stockholm — och ända ned till sopbacken, den väldiga, af ett ruskigt plank omgifna afskrädeshögen som dagligen och nattligen växer i höjd, bredd och djup, allt efter som »sta’n inom broarne» hinner der uttömma allt det odugliga af sitt öfverflöd och äfven en god del af sin torftighet, en

Gamla Stockholm.6