Roddarmadammerna som knoga mellan Klappbryggan och Ragvaldsbro hafva klädt sina gamla båtar med grönt innan och utan, och i fören, liksom i aktern, vaja späda björkar för Mälarvinden.
— Gustaf har varit snäll nu hela långa tiden, och derför skall Gustaf få sig en löfsal.
Lille Gustafs förtjusning är gränslös. Han har visst aldrig suttit i någon riktig löfsal. Han är född vid en trång gata, han har börjat sin skola vid en trång gata, lekt på Tyska kyrkogården, der det icke finnes några löfsalar, bara några träd och grafkapell, nyttjade dels af döda tyskar, dels af lefvande svenskar, det vill säga för de senares handelsvaror. Lille Gustaf har några gånger varit på Djurgården, några flera gånger på Kastellholmen, en gång ända bort vid Drottningholm. Han har således sett äfven andra träd än Tyska kyrkogårdens, men bara i förbigående. En löfsal gjord af riktiga björklöf öfverstiger allt hvad han kunnat tänka sig.
Löfsalen anskaffas från Munkbron. Den har kommit från Eckerön på morgonen. Men hvar skall löfsalen ställas i det gamla, hopklämda huset vid den trånga gatan? En gård finnes visserligen, men den är blott några qvadratfot stor och inbäddad mellan höga murar, Det är ingen plats för en löfsal från Eckerön som är van vid luft och sol.
På vinden får löfsalen sin plats. Der är det åtminstone närmare luften och solen, om också hvarken den ena eller den andra någonsin hittat in der. I en vrå bredvid ett af de der beqvämlighetskontoren som anlitas af allt husfolket, och i hvart hus bor mycket folk, ställes den vackra löfsalen, och der kryper lille Gustaf in och leker att han är på landet, om hvilket han nog hört talas, men som han icke det ringaste känner.
— Fy, sådan smutsig fantasi! säger kanske fina frun i våra dagar, fabrikörskan som bor i den för 1,000 kr. om sommaren hyrda villan vid en vik af någon af de stora saltsjöfjärdarne.
Ingen fantasi, lilla frun! Det är en fullt trogen verklighetsbild, ett ännu lefvande minne från gamla Stockholm. Det fans tider, då stadsfolket icke viste af sådana »sommarnöjen» som nu, hafva vi redan anmärkt, och det finnes nog ännu stockholmare, till och med det vida öfvervägande flertalet, som alldeles icke ha råd att skaffa sig ett sommarnöje; de kunna på sin höjd kanske bestå sig en liten löfsal på vinden. Ännu äro vi icke fria från den »gamla goda tiden».
Men löfmarknaden hade onekligen större betydelse i den riktigt gamla tiden, innan ångkraften gjorde det lättare för stockholmarne att flytta på sig och byta staden mot landet. Förmiddagen användes att draga hem löfvet och blommorna och dermed smycka
