8
Denna tanke förföljer mig städse, den har hindrat mig att sova under de sista nätterna. Den har till och med kommit mig att se syner. Jag ser visserligen icke henne, som nu är död. Men när jag någon gång slumrar till, faller jag i ett slags besynnerlig dvala, under vilken jag tycker mig veta, att jag sover. Så fort denna dvala kommer över mig, märker jag, att jag icke är ensam. Ett mörkt, underligt djur, vilket förefaller mig likna en hund, men vars konturer jag icke kan urskilja, följer mig, vart jag går. Jag tycker nämligen i denna slags dvala, att jag är uppe och går. Jag går genom en våning, där intet ljus är tänt, och där det finns många dörrar. Jag vill icke gå fort. Ty då tror jag, att min förföljare skall märka min avsikt att fly undan. Ehuru jag icke kan se hans ögon, vet jag dock hela tiden, att denna vålnad av ett djur följer mig med sin uppmärksamhet. Jag går därför framåt, som om jag ginge i tankar, närmar mig en av de stängda dörrarna och öppnar den långsamt liksom i distraktion. Utan att göra mig bråttom, utan att förhasta mig, går jag ut genom den öppnade dörren och stänger den ljudlöst efter mig. Jag har
