104
det är för övrigt ej långt ifrån att vara jämnt en månad i dag sedan det skedde. Jag har ej ännu hunnit glömma den stund, då jag stod vid hennes dödsbädd.
Jag säger dig — det var icke sorg, som fyllde mig då. Det var raseri. Som i en dröm såg jag läkaren och sköterskan gå omkring varandra i det skumma rummet, där jag satt på bädden och höll min hustrus hand i min. Hela tiden var jag fylld av den enda, allt uppslukande känslan av, hur meningslöst hela detta uppträde var. Den ohyggliga förlossningsprocessen, efter vilken barnet framtogs dött, febern, som följde, den fasansfullt långa natten — allt detta gick mig förbi, som om jag varit långt borta och endast vetat, att nu trodde alla, att det var jag, som led. Min hustru drog mig till sig och viskade till mig, att jag gjort henne så lycklig. En liten stund därefter var allt slut, och läkaren förde mig bort för att tvinga mig att söka en stunds vila.
Men då sörjde jag icke henne. Jag sörjde över huvud ingen, icke ens mig själv. Jag lät utan motstånd föra mig bort, och när jag blev ensam, grät jag som ett barn i mörkret, grät
