105
av den mest ohyggliga nervositet. Jag tror, att om jag haft ett vapen till hands, skulle jag hava dödat mig, utan att veta, vad jag gjorde. Och legenden hade kommit ut, att jag ej kunde överleva min hustru.
Det kan man ju också säga, att jag icke kunnat. Ty det som nu lever kvar av mig, är icke mycket värt. Men jag avundas henne, avundas henne med en känsla av förtvivlans bitterhet, emedan hon dog i sin illusion, dog, innan hon hann mer än på sin höjd ana, vad ont livet kan bjuda en människa. Hon dog, innan hon lärt sig se på mig med samma ögon, som jag betraktade henne. Kanske skulle hon på sitt sätt haft lika rätt som jag. Men det hade också varit rättvist. Och denna rättvisa får jag aldrig.
Det är förfärligt att ej kunna vända sig till de levande för att få rättvisa. Det är det, som fängslar mig vid den döda, starkare än om jag sörjde henne av hela min själ.»
