111
bliva till ett med denna natur, smälta samman därmed, som älven försvinner i havet. Och när jag vaknade ur mina drömmar, gick jag helt sakta till skrivbordet och tog fram en packe av brev, som jag hade fått ett efter ett, på resor under veckor av skilsmässa, men som jag sedan aldrig genomläst. Det var Gertruds brev, och de lågo ordnade i min låda, omknutna med ett band. Det var min hustru, som en gång gjort det åt mig. Själv hade jag aldrig tänkt därpå, och jag mindes i detta ögonblick, att hon, när det skedde, hade förebrått mig mitt slarv.
Det slog mig nu, att hon kanske menat mera, än hon sade, och jag tyckte, jag ännu kunde se hennes blick, vilken uttryckte något, som kanske var en besviken förhoppning, när hon först upptäckte, att hennes brev lågo oordnade i min låda, sammanblandade med min övriga korrespondens. Jag satt och vände denna lilla packe brev i mina händer, men jag undrade icke över, vad som föranlett mig att just nu söka fram dem ur den gömma, där de så länge legat, olästa och glömda. Det föreföll mig endast helt naturligt, att jag skulle läsa dem just nu, och att de kanske skulle säga
