Den här sidan har korrekturlästs
113
en hårlock och ett porträtt, som tydligen var taget under den allra sista tid, hon levde.
Dessa båda föremål fyllde mig med den mest obeskrivliga känsla. Hon ville tala till mig ännu en gång, hon ville, att jag skulle minnas henne. Hon hade alltså vetat och dock icke vetat, talat och tegat, tackat mig i dödens ögonblick och dock lidit, innan hon dog.
Jag grep darrande efter det brev, som jag ej vågade läsa och dock måste, och i krampaktig sorg läste jag det från den första raden till den sista.
