118
som är borta. Jag har ingen som jag vill skall minnas mig, ingen på den vida jorden mer än dig. Och om du aldrig läser detta brev, då skall du glömma mig mycket snart. Ty jag har aldrig kunnat lära dig att älska mig riktigt.
Du tror nog, att jag säger detta, därför att du var så otålig emot mig, när jag ej kunde låta bli att längta till vårt gamla hem och våra gamla vänner. Det är nog inte så. Men ändå vet jag, att jag då gjorde dig mycket ont. Jag såg, att du gick ifrån mig, och jag såg också, att du var gladare, när du kom hem och hade varit borta utan mig. Du hade så mycket att bestyra, så mycket att tänka på, och allt vad du företog dig, sade du var för din framtid. Ibland sade du också, att det var för vår framtid, och när jag ingenting svarade, trodde du, att jag icke förstod dig. Jag såg så tydligt, att det var det, du trodde, när du sedan drog dig ifrån mig och blev kall och stel och sluten. Och det föll som en tyngd på mitt hjärta, och den går nog aldrig bort, förrän jag får somna riktigt och aldrig vakna igen. Men då ville jag, att du skulle veta, att när jag ser dig sitta och grubbla för dig själv, då skulle
