120
dig, vad jag borde. Vet du, när jag visste detta? Ack nej, det kan du icke veta, ty jag förstår så väl, att du aldrig kommit att tänka därpå. Det var, när jag första gången kom till dig, lade mina armar om din hals, och berättade dig, att vi skulle få ett barn. Om du visste, hur lycklig jag blev, när jag första gången förstod, att det var så. Det blev mörkt för mina ögon, och jag tyckte, att det gnistrade ur mörkret. Jag var som tokig av lycka. I många, många dagar gick jag och bar på min glädje, tyckte att världen blivit så underligt rik, och att allt vad jag såg omkring mig var ljust och glatt. Jag sjöng inte, jag talade inte, jag gick bara omkring och fattade inte, att all denna lycka verkligen var min. Ty jag trodde så visst, att nu skulle du hålla av mig igen. Jag var så viss, att när du fick veta det, skulle du sluta mig i dina armar och gråta av glädje. Och sedan skulle du förstå allting, utan att jag sade dig något. Å, Tage, att jag inte dog då, när jag såg hur du tog det. Du strök mig över håret, och du såg bort. Du vände dina ögon ifrån mig, därför att du inte ville möta mina, och då förstod jag, att det fanns
