121
icke något hopp for mig. Ingenting fanns det — mer än den svarta natten, söm jag var så rädd för. Jag är det inte nu längre. Ty sedan jag sett dig se på mig, som du då gjorde, kan jag icke mera bliva rädd för någonting. Du gick ut den kvällen. Tage! Säg, kan du minnas det? Du gick ut. Och när du gått, stod jag i fönstret och såg efter dig. Det blev mörkt omkring mig, när jag icke såg dig längre, och jag gick hela aftonen fram och tillbaka på golvet, jag kramade mina fingrar mot varandra, så att de värkte. Jag kunde varken tänka eller gråta, jag visste bara, att det kunde ej göra så ont att dö.
Därför är jag glad, Tage, att jag vet att jag skall dö. Ty jag kan icke tänka mig, att jag skulle få se dig vända dina ögon bort från vår lilla gosse, som jag dagligen och stundligen känner inom mig — så som du en gång vände dig bort ifrån mig.
Men när jag nu sitter här och skriver, försöker jag att tänka på, att jag redan är död, och att du någon gång kommer att tänka på mig så vänligt och gott, att du vill taga mina brev i din hand och försöka att minnas mig en
