122
liten stund, när du är för trött för att arbeta. Då vet jag, att jag ändå gjorde dig något gott, som i tid lämnade dig ensam, och då skall du veta, att jag kände för dig så innerligt, att jag visste och förstod, att du är bland de människor, vilka det minsta band trycker och för vilka en¬ samheten är lyckan. Många, många gånger har jag sagt dig det förr. När jag kom ibland och satte mig bredvid dig och tog din hand i min, då skall du veta, att jag sade dig så mycket, så mycket med det. Då skall du förlåta mig också allt, vad jag gjort dig ont, och att jag icke förstod, att om jag vetat ditt bästa, skulle jag hava sagt nej den gång, då du icke förstod det själv, utan såg dig blind på en liten flicka och frågade, om hon ville bliva din hustru.
Då går du nog en dag, när du har ledigt, ut till min grav och hälsar på mig, så att jag ej skall behöva tro, att jag alltid skall ligga därute så ensam, som jag nu känner att jag är. Och då skall du veta ännu en sak till: sedan jag skrivit ned allt detta, är jag icke så olycklig, som jag nyss trodde. Jag gråter inte längre. Jag har glömt alltsammans. Jag minns bara den tid, då jag fick följa dig hem till oss och
