128
Långsamt går jag ned till stranden och skjuter min båt från land. Nattbrisen fyller det stora seglet, och sakta glider jag fram på det ljusglänsande vattnet, som speglar solnedgångens rodnande strimma och de drömmande stränderna.
Då stiger för första gången inom mig ett minne från den natt, då jag medvetslöst sjunkit ned, ensam med huvudet lutat mot min döda hustrus bädd. Det var, när den gamla tjänarinnan kom in och fann mig på golvet. Då såg hon på mig och började gråta, när hon sade:
»Nu vet jag då, att lektorn sörjer frun.»
Jag tänker därpå, medan jag sitter ensam vid rodret, och båten glider fram över vattnet, som nattbrisen krusar. Långt borta skymtar det öppna havet mellan låga skär, och över mig tindrar på himmelen en ensam stjärna.
