IV.
Jag har försökt att taga ned mina böcker
på nytt, börja mina studier ånyo på den punkt,
där jag för över fyra år sedan släppte dem.
Men det går icke. Denna förfärliga klara dager,
vilken under vårens långa eftermiddag fyller
mitt rum, är fasansfullt omöjlig för allt samlat
arbete. Jag går fram och åter och ser på den,
känner liksom genom alla porer, hur vårsolen
silar sig in i hela mitt väsen och bringar mina
tankar i oordning. Med förbittring tänker jag
på, att vintern varit så lång, så mörk och så
trist, att ovanan vid ljuset gör mig orolig, som
om ljuset vore en plåga och mörkret en välsignelse.
Längtande efter den stund, då skymningen
skall komma och lampans matta ljus
bringa mina tankar i ordning, går jag fram
och åter, och hela tiden grubblar jag över,
att jag ej kan pressa minnet av de år, som
varit, ut ur mitt liv.
