17
om hon höll mig tillbaka, liksom fjättrade mig vid sig, band mig vid den värld av drömmar och ro, som var hennes, och utanför vilken hon aldrig kom.
Jag märkte detta tydligast, när vi flyttade till Stockholm. Hon hyste en besynnerlig fruktan för den stora staden, en barnslig, naiv, nästan trolldomsbunden motvilja mot allt, vad som här mötte henne. Hon fruktade gatorna med deras folkvimmel och buller, isynnerhet promenaderna, där stadens bekanta personligheter möta varandra. Hon fruktade de höga husen, med deras många våningar, mängden av familjer, vilka trängdes under samma tak. Teatrarna, kaféerna, de överfyllda matsalarna, slamret av tallrikar, sorlet av röster och skratt, virrvarret av detta uteliv, som tränges i det elektriska ljuset, spårvagnarnas klockor, telefonernas ringande, skämtet hos den värld, vars livskänsla yttrar sig som ironi och en smula lättfärdigt skämt — allt detta fruktade hon, fruktade det, som om det innebure en fara för henne själv. Och förde jag henne ut bland människor, så följde hon mig. Men mitt bland
