19
och tillsammans med mig tvinga oss båda fram genom livet.
När vi skulle flytta till Stockholm, bad hon mig, att jag skulle skaffa oss en våning, vilken låg långt borta från de stora stråkvägarna, och där vi kunde se en flik av landet. Jag gjorde så, och vid ett fönster, som finnes i den våning, vilken nu är stängd, plägade hon sitta med sin bok eller med sitt arbete. När jag hämtade henne för en promenad, ville hon alltid gå utåt slätten eller inåt skogen. Hon sade det med en blick, vilken jag icke kunde motstå. Och jag följde henne, fylld av en besynnerlig känsla av vemod och motvilja. Det var, som om hon arbetat på att draga mig bort från livet och till sig, eller rättare — tillsammans med sig själv utanför hela det liv, som jag måste leva. Och när umgängeslivet gjorde sina krav gällande, voro hennes ord alltid: »Kan du icke gå ensam? Du tycker det är roligt, men jag trivs bäst, när jag sitter hemma och väntar på dig.»
Det lönade sig aldrig att tala vid henne om sådant, visa henne, vad hon egentligen begärde av mig, visa henne, att sådan som världen nu en gång var, strävade hon egentligen varken
