21
hur främmande hon småningom blev mig, och hur skarpt jag kände klyftan mellan henne och mig. Jag tror ej, att det ens föll henne in, att detta på allvar kunde avlägsna mitt hjärta från hennes. Ty märkte hon någon gång en retlighet eller tecken till missnöje från min sida, trodde hon aldrig att denna misstämning gällde henne. Hon oroade sig endast över, att jag var så nervös. Hände det, att hon talade till mig, och jag någon gång icke svarade, likgiltig som jag blivit för hennes intressen, liksom hon blivit det för mina, kallade hon mig tankspridd och skämtade däröver. Gick jag i vrede och lämnade henne ensam, förebrådde hon mig min häftighet och trodde, att jag ångrade mig. Ja, jag ångrade mig också. Men icke som hon trodde. Jag ångrade den dag, då jag första gången mötte hennes blick, vilken lovade, vad hon själv aldrig kunde hålla. Jag ångrade, att jag — när nu allt var som det var — icke behärskade mig bättre. Men jag ångrade icke de känslor, vilka dikterade mitt handlingssätt, och om vilka hon icke var medveten. Jag befraktade dem som en rättvis följd av min antipati mot en ofruktbar, stelnad och vissen dröm-
